Friedrich Schiller slog igenom med Kabale und Liebe/Kärlek och Politik 1784. Då som nu en jobbig pjäs.När den nu sätts upp på Stockholms Stadsteater tyckte flera åskådare att den var så jobbig så de lämnade teatern, åtminstone gick det till så den kväll jag såg föreställningen.

Varför? Vad är det som provocerar?

Titeln låter som den perfekta sammanfattningen av 60-talet. Men inte ens då spelades Friedrich Schiller speciellt ofta i Sverige.

Kärlek och politik är historien om kärlek med förhinder: sociala, ekonomiska och moraliska. I centrum finns en ung adelsman, Ferdinand, och en ung borgarflicka, Luise. De lever vid ett av de tyska småhoven. Och redan i början signalerar Schiller att kärleken är klasskamp mellan aristokrati och borgerlighet. Det inser Luise som anar att det är långt till ett lyckligt äktenskap:

Sedan, mor – sedan, när ståndsskillnadernas barriärer bryts ner – när alla ståndens förhatliga tvångströjor sprängs och människor blott är människor.

Schiller föddes i mitten av 1700-talet i Sydtyskland och visste precis hur det känns att tvingas in i livsval föräldrarna gjort. Fadern var hög ämbetsman i Stuttgart och bestämde att sonen skulle följa samma bana. Han läste medicin, juridik och inte minst en hel del skönlitteratur och filosofi. Inte ens 25 år gammal fick han skandalartat genombrott med Die Räuber, Rövarbandet. Pjäsen var en brandfackla i dåtidens politiska diskussioner och ledde till en landsförvisning för författaren. Men känd blev han.

Dock ville denne unge radikal mest av allt leva borgerligt stabilt. I flera avseenden är Friedrich Schiller (adlad blev han först kort före sin död) en av våra första moderna författare: romantisk, upprorisk, beroende av en dåligt fungerande bokmarknad i en tid då mecenaterna föll ifrån. Han skrev lyrik, dramatik, essäer i historiska och estetiksa ämnen, kritik och drev olika tidningsprojekt.Schillers hjältar och inte minst hjältinnor kan vara ganska påfrestande i sitt moraliska engagemang. Woody Allen skulle lätt kunna parodiera dem. I Kärlek och Politik söker makthavarna med list förstöra kärleken mellan de unga. Som åskådare gillar man förstås de älskande, men faktum är Schiller förlänar härskarna en hel del charm. Ja, de unga idealisterna är rätt jobbiga!

Politruken som besegrar sin son i ordduellen och hans sekreterare låter Luise skriva ett falskt brev som antyder att hon är förälskad i någon annan än Ferdinand. Dessutom tvingas den unga flickan svära på att hon ska tiga. Hon ska få lägga handen på bibeln säger den ene intrigmakaren:

-Idiot, vad skulle det ha för betydelse? Undrar Ferdinands far.

-För oss ingen alls, men för den sortens människor? Allt. Säger sekreteraren i en befriande cynisk replik som visar de oöverstigliga skillnaderna mellan klasserna.

Kevin Spacey i House of Cards skulle nog ha knuffat Luise under närmsta skenande häst, om han haft chansen. Så icke Schiller, han gillar moralister. Kanske är det det som retar oss?

Lyssnarna denna länk: http://t.sr.se/22xIiXj

Den legendariske musikproducenten George Martin har avlidit. Han producerade allt från talskivor med Peter Ustinov och Peter Sellers till Elton Johns megahit ”Candle in the wind”. Och därmellan – Beatles.

I svenska media låter det mest som om han hjälpte Betalarna med det praktiska och i största allmänhet var en belevad herre. Visst, det stämmer. Men han gjorde mycket mer än så. George Martin förde ihop popmusiken med konstmusiken. Hans arrangemang för stråkar och blåsare i flera Beatles-inspelningar är kända. Men det var också han som lärde beatlarna att spela bandet baklänges och börja och sluta stämsången på ett speciellt sätt. Dessutom följde han med i vad som hände inom den nya konstmusiken och lät stig inspireras av John Cage när han (rent fysiskt på den tiden) klippte sönder den inspelade musiken i fragment och fogade samman delarna till en ny helhet. George Martin var genreöverskridande i begreppets bästa mening

Resultatet blev musik som är lika exakt i uttrycket som konstmusiken. En Dylan sång kan man göra på hundratals olika sätt – en Beatlesmelodi blir nästan aldrig bra i nytolkningar (vilket visade sig för något år sedan när Paul McCartney hyllades med en samlingsskiva som bara får en att längta efter originalen.

George Martin förde mer än någon annan samman populärmusik och konstmusik. Dessutom dessutom sprängde han konventionerna inom bägge områdena.

I teckningen ovanför lägger han örat till. Men har mer mer än en god lyssnare.

Och mycket mer än en trevlig farbror!

 

Du som vill veta mer om George Martins gärning kan besöka BBC:s world service och New York Times hemsida.