Månad: april 2016

Shakespeare 400 år

Shakespeare 400 år

Konstigt att fira att någon dött, men vad gäller Shakespeare går dt faktiskt bra. Han är så levande. I radions Kulturnytt berättade jag om min egen ingång till hans verk. 

 

När jag var i bokslukaråldern så föreställde jag mig att jag skulle resa världen runt, utan bestämt resmål, bara för att se något och sedan resa vidare. Jag skulle inte ha mer bagage än vad som fick plats i min gröna jacka. Alltså en bok. Jag hade nämligen fått för mig att riktiga resenärer alltid har en bok med sig. En enda bok. I kraftigt läderband så att den överlever stormar, skyfall, övernattningar på ensliga heder, skeppsbrott, tigerjakter och annat som jag förväntade mig av resan.

Men vilken bok?

Sommaren jag fyllde 12 kom jag fram till att det skulle bli En midsommarnattsdröm, en bok jag lånat utan att ens veta att det var en pjäs och utan att någonsin ha hört Shakespeares namn, men en bok som jag läste gång på gång på gång den regniga sommaren.

När jag åtskilliga år senare verkligen gjorde min första utlandsresa gick den till Stratford-upon-Avon och jag införskaffade texten i en slags fickupplaga, med bokstäver så små att jag nu inte kan läsa dem. Sedan dess har jag ändrat åsikt i de flesta frågor men inte denna. En midsommarnattsdröm hänger med på varje resa, låt vara i läsplattan. Och där ryms Stormen, Lika för lika, Henrik IV, Första delen och nu senast läste jag Köpmannen i Venedig när jag var i staden Shakespeare aldrig såg.

Det är naturligtvis inte lika bildningsromantiskt att läsa på en skärm som i en tilltufsad volym. Men det är nog är mer Shakespeareskt, för om det finns någon författare som är gränslös är det Master Will. Att vi är så många som livet igenom återkommer till Shakespeare beror inte på att han alltid har de klokaste tankarna och han är definitivt inte bäst på dramaturgi, han skulle inte få igenom ett manus hos svenska filminstitutets konsulenter.

Hans texter lever för att de är öppna. Samma Shakespeare-pjäs kan spelas på en praktfull 1800-talsscen, på en gigantisk modern renrakad scen, i en liten källarteater eller helt utan scen. Den kan spelas av stillastående skådespelare eller av akrobater. Hans huvudpersoner är kvinnliga manliga, androgyna, svarta, vita, unga, gamla, härskare, slavar, ja inte ens alla gånger mänskliga, utan andeväsen. Det finns en Shakespeare för alla åldrar, ja, nästan alla tillfällen.

I andra akten av Som ni behagar, talar om Shakespeare ironiskt om människans sju olika åldrar. Från det hjälplösa barnet, över den känslostormande älskaren, och den medelålders som kommenterar världen, till den lallande tandlöse som väntar på döden. Indelningen är inte Shakespeares, men ingen har formulerat den så bra som han. Förstås.

Ändå är Shakespeares värld inte vår, renässansens England är långt borta, men alltså inte Shakespeares ord. Ingen annan författare har givit upphov till så många talesätt, Shakespeares ord är armeringsjärn som världen kan hängas upp på så att den blir begriplig. Vi bor i hans språk.

Shakespeare spelas när ett krigshärjat land får fred, Shakespeare spelas i de amerikanska storstädernas parker för människor som tror att teater är misslyckad tv, Shakespeare spelas av amatörer och av de största skådespelarna, på ålderdomshem, i kortversion på dagis.

”Shakespeare, minnets son och musernas mor” skriver den annars så korrekte Harold Bloom. Ja, det finns något hos Shakespeare får läsaren och åhöraren att vika av från sedvanliga spår.

Shakespeare själv är utvikningarnas mästare, han kan överge världens bästa intrig för en sketch vid sidan av ämnet. Till och med Hamlet låter ödet vila för ett skämt. Hos Shakespeare blir birollerna huvudroller och tvärtom.

Att Shakespeare har formulerat så många one-liners är en sak, en annan är varför pjäserna fortfarande fungerar. Svaret ger han själv:

Pleasure and action make the hours seem short, heter det i Othello. Ingen Hollywoodproducent har sagt det bättre.

Samuel Johnson menade att Shakespeare’s pjäser varken är tragedier eller komedier, allt är i ständig rörelse. Pjäserna har samma motsatspar: ondska-godhet, kärlek-hat, makt-maktlöshet. Men proportionerna ändras i varje pjäs, i varje scen. Och eftersom vi också hela tiden ändrar oss blir varje läsning av Shakespeare ny. Öppenheten, åter och åter.

Det sägs att det gått 400 år sedan hans död, men kanske har Shakespeare inte ens fötts. Det kommer en ny Master Will i morgon. Med sig har han många nya berättelser, många möjliga liv.

George Martins arv

Tisdagen den 20 april sänder P 1 ett reportage av mig om den brittiske musikproducenten George Martin – mannen som producerade Beatles, gjorde filmmusik och en av världens mest säljande singlar, Elton Johns  ”Candle in the wind” – och absurda skämtskivor med bland andra Peter Sellers. Och mycket, mycket annat.

I programmet berättar Greg Fitzpatrick som arbetat med alla från Samla Mammas Manna, Adolphson & Falk till Rebecca och Fiona om hur studioarbetet förändrats.

Lyssna via SR play eller gå till SR:s hemsida och klicka på P1 kultur.

Lars Gustafsson och konsten att bry sig om allt

Förlåt Herr Gustafsson att jag tar till orda. Jag vet att Du lyssnar, jag vet att Du tycker att Du borde säga det här själv, då skulle det bli mycket bättre. Jag gissar att Du snart skickar ett mail som inte går att besvara. Ett mail i vilket Du tydligt kommer att påpeka allt jag har missuppfattat.

Nå, det här är bara ett radioinslag, men för att göra Dig rättvisa borde jag läsa två texter samtidigt.

För det går att säga vad som helst om Dig. Och så omedelbart motsatsen.

Nu ska jag göra en utvikning, en sådan som Du var så bra på.

En gång bodde jag granne med en tekniker som visade en liten manick han konstruerat, stor som en tändsticksask. I mitten fanns en svart knapp. Till vänster en grön lampa vid vilken det stod ”ja”, till höger en röd lampa vid vilken det stod ”nej”.

Det var en slumpmaskin. När man var osäker tryckte man på knappen.

Min granne kom från Lars Gustafssons trakter och jag undrar om inte Gud hade försett Gustafsson med en sådan där slumpmaskin. För när Herr Gustafsson var som mest debattglad kunde han leverera vilka befängda åsikter som helst i rasande fart. Ty, som han själv framhöll: han tänkte fortare än en elektrisk skrivmaskin kunde få fram orden.

Bäste Herr Gustafsson, jag tror mig ha kommit på Din hemlighet. Du hade två hjärnor. En som producerade åsikter i de mest skilda ämnen. Den hjärnan hämtade energi från gnällbältet. En som kunde skriva de vackraste ord, den hjärnan var kopplad till Vintergatan.

Däremellan ligger Västerås, Berlin och Austin.

Om någon författare i sig rymt världen var det Lars Gustafsson. En värld där hela Texas fick plats i hans trädgård, en värld där Kolbäcksån är mäktigare än Mississippi. Herr Gustafsson hade mycket, men inte sinne för proportioner. Just därför såg han tidigare än någon annan hur Folkhemmet krackelerade och skrev romansviten Sprickorna i Muren. Därför kunde han skapa övertygande surrealism i novellsamlingen Förberedelser till flykt. Därför kunde han göra skälmromaner som Bernard Foys tredje rockad. Därför tyckte han sig veta allt om amerikansk utrikespolitik, Wittgenstein, badminton, Bach, hur man servar i tennis och Hegels dialektik.

Ja, Du hade så mycket att göra att Du inte hann tvivla. Och varför skulle Du göra det. Tvivlare hamnar i akademin, Du ville längre. In i dikten.

De yttersta tingen har sina mål i sig själva. Som ett bortkastat papper på gatan. Som det sista frostbitna rönnbäret. Som ett förfluget ord av kärlek som någon minns efter femton år, och ännu ler åt.

Det är av sådana ting alla ting består.

Och hemligt glöder de av meningslös skönhet.

 

Fast skönheten är inte meningslös, som Du visade så många gånger. Du bara testade oss läsare för att kolla om vi hängde med.

Det gjorde vi. Det gör vi. Så på med pilotglasögonen, fäll upp klaffarna, rusa motorn och ta Din Messerschmitt till himlens höjd. Snart får änglarna höra allt som är värt att veta om Kolbäck och Universum. Visst, de riskerar att bli vingklippta men vi hoppas att en och annan vingpenna dalar ned hit.