Förlåt Herr Gustafsson att jag tar till orda. Jag vet att Du lyssnar, jag vet att Du tycker att Du borde säga det här själv, då skulle det bli mycket bättre. Jag gissar att Du snart skickar ett mail som inte går att besvara. Ett mail i vilket Du tydligt kommer att påpeka allt jag har missuppfattat.

Nå, det här är bara ett radioinslag, men för att göra Dig rättvisa borde jag läsa två texter samtidigt.

För det går att säga vad som helst om Dig. Och så omedelbart motsatsen.

Nu ska jag göra en utvikning, en sådan som Du var så bra på.

En gång bodde jag granne med en tekniker som visade en liten manick han konstruerat, stor som en tändsticksask. I mitten fanns en svart knapp. Till vänster en grön lampa vid vilken det stod ”ja”, till höger en röd lampa vid vilken det stod ”nej”.

Det var en slumpmaskin. När man var osäker tryckte man på knappen.

Min granne kom från Lars Gustafssons trakter och jag undrar om inte Gud hade försett Gustafsson med en sådan där slumpmaskin. För när Herr Gustafsson var som mest debattglad kunde han leverera vilka befängda åsikter som helst i rasande fart. Ty, som han själv framhöll: han tänkte fortare än en elektrisk skrivmaskin kunde få fram orden.

Bäste Herr Gustafsson, jag tror mig ha kommit på Din hemlighet. Du hade två hjärnor. En som producerade åsikter i de mest skilda ämnen. Den hjärnan hämtade energi från gnällbältet. En som kunde skriva de vackraste ord, den hjärnan var kopplad till Vintergatan.

Däremellan ligger Västerås, Berlin och Austin.

Om någon författare i sig rymt världen var det Lars Gustafsson. En värld där hela Texas fick plats i hans trädgård, en värld där Kolbäcksån är mäktigare än Mississippi. Herr Gustafsson hade mycket, men inte sinne för proportioner. Just därför såg han tidigare än någon annan hur Folkhemmet krackelerade och skrev romansviten Sprickorna i Muren. Därför kunde han skapa övertygande surrealism i novellsamlingen Förberedelser till flykt. Därför kunde han göra skälmromaner som Bernard Foys tredje rockad. Därför tyckte han sig veta allt om amerikansk utrikespolitik, Wittgenstein, badminton, Bach, hur man servar i tennis och Hegels dialektik.

Ja, Du hade så mycket att göra att Du inte hann tvivla. Och varför skulle Du göra det. Tvivlare hamnar i akademin, Du ville längre. In i dikten.

De yttersta tingen har sina mål i sig själva. Som ett bortkastat papper på gatan. Som det sista frostbitna rönnbäret. Som ett förfluget ord av kärlek som någon minns efter femton år, och ännu ler åt.

Det är av sådana ting alla ting består.

Och hemligt glöder de av meningslös skönhet.

Fast skönheten är inte meningslös, som Du visade så många gånger. Du bara testade oss läsare för att kolla om vi hängde med.

Det gjorde vi. Det gör vi. Så på med pilotglasögonen, fäll upp klaffarna, rusa motorn och ta Din Messerschmitt till himlens höjd. Snart får änglarna höra allt som är värt att veta om Kolbäck och Universum. Visst, de riskerar att bli vingklippta men vi hoppas att en och annan vingpenna dalar ned hit.