På sätt och vis är Ann Jäderlund inkarnationen av den moderna poeten, hon skriver orimmad, hårt koncentrerad poesi Lyrik som kräver en ansträngning av läsaren. Men samtidigt är hon en innerligt älskad poet, och en poet som når läsare via dagstidningen Helsingborgs Dagblad eller via konstprojekt. Och man behöver faktiskt bara bläddra förbi titelsidan i den nya diktsamlingen för att förstå varför hon är så bra, varför hon är så älskad. Där står det:

”Erfarenheten är ett växelfält”.

Fyra enkla, klara ord, men i dem dynamik, kraft.

Den nya samlingen som Ann Jäderlund säger sig ha arbetat med länge heter ”djupa kärlek ingen”, en sådan Jäderlundsk titel som öppnar associationerna hos läsaren. Handlar det om djup kärlek eller bristen på kärlek?

Och det är naturligtvis en fråga som kan ställas både i en svensktoppssång och i en ny diktsamling. Jäderlunds styrka har alltid varit att hennes koncentrerade språk är så precist att man har lust att följa det vidare, även om man inte vet vart det leder. Är man bara en bråkdel så förundrad som Jäderlund är lver livet vill man följa hennes ord. Hon är en poet som trots att hon inte gör det lätt för läsaren inger förtroende. ”Alla partiklar är verkliga” heter en avdelning.

Volymen är helt vit, som Beatles vita album. Öppet för tolkningar, ytor, ord visjälva måste fylla med mening. Den stora världen, och med det menar jag det som fyller nyhetssändningarna, var klart närvarande i Jäderlunds förra diktsamling. Hennes nya bok, Djupa kärlek ingen är mer grundläggande och också lite mer häpen, ja ibland är poetem nästan överraskad.

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som inte finns

Kryper in i allting

Och tar dess plats

Heter det i en dikt som konstaterar att ”det fruktansvärda är alla dessa impulser som bara försvinner för att de lämnas”. Men just de där mellanrummen i tillvaron, de där korta ögonblicken som man efteråt inte minns, men misstänker innehöll något jag slarvade bort tar Ann Jäderlund hand om.

Här finns också dikter som utgår från gemensamma kulturella referensramar:

 Repulsion Polanski vattnets mönster i ärm-

Linningen vackert hår ögon och

Mjukt klackad gång in över tröskeln

Ja, Ann Jäderlund är en bildskapande poet, inte expressivt som surrealistiska poeter utan mer filmiskt. Hon panorerar med orden, fångar livet i en svepande rörelse som när man drar in ett kastnät.

Vacker är det också. Och sakligt konstaterande. Två djup i ett ögonblick, som i en Vermeer-målning. Det är bara att förundras över att sådan dikt är möjlig.