I tunnelbanan läser jag le Mondes artiklar om massdödandet på Rivieran. Jag ser Hotel Negrescos fasad, blåljusen från ambulanserna, kropparna. Så och så många döda, så och så många sårade, här svängde bilen in, här blev chauffören skjuten.

Kvinnan bredvid och böjer sig nyfiket över läsplattan. Då ringer hennes telefon. Nu är rollerna ombytta. Hon har blivit farmor. Nu är det hon som sträcker fram sin telefon och visar bilden på det nyfödda barnet, på sin sonhustru, på sin son. Det röda barnansiktet grinar från hennes mobilskärm.

Väl hemma vid datorn är den stora världen tillbaka. President Hollande, inrikesministern och experter försöker förklara men jag fastnar i notiserna. De döda kommer från Tyskland, England, Ryssland, USA, Ukraina, Kina, Marocko, Tunisien. Visst, det är ju Rivieran. Platsen där alla varit men ingen riktigt hör hemma.

Begreppet Rivieran uppstod under 1800-talet då engelska turister skulle till Rom. Men innan de blev högkulturella behövde de längs kustvägen byta hästar, kliva av tåget, äta och vila sig. Så föddes Rivieran eller Côte d’Azur som den heter på franska sidan. Med tiden ett band av hopväxta städer, kända för inget alls utom för att vara behagliga. Hotellen, t ex Negresco, sköt upp som suffléer, en lyxkultur utvecklades där de rika främmande visade upp just det. Och så fortsatte det med Scott och Zelda Fitzgerald, filmfestivaler och 90 procent av världens lustjakter på besök. Att det finns ett europeiskt Silicon Valley i bergen glöms bort. Det är kustremsan alla vill till.

Brackig, visst. Nice är en stad för hedonism på kreditkort. Men här finns också något annat: mångfald. Nice blev franskt först 1860 men man jagade inte ut italienarna. Och istället för att hata alla utlänningar välkomnade man dem, det är därför det heter Promenade des Anglais. Än idag applåderar Niceborna under julhelgen galna vinterbadare från kallare länder. Den gamla arabiskt inspirerade stadsdelen fick vara kvar, människor ville och vill röra sig mellan olika världar.

Så blev denna osannolika kustremsa tillflyktsort för dem historiens stormar spolat upp. Här hamnade ryssar efter revolutionen och byggde kyrkor med lökkupoler. Här hamnade viktiga artister i exil tillsammans med avsatta kungar. Hit flydde franska konstnärer och motståndsmän under andra världskriget innan de reste vidare.

Men de flesta som besöker Rivieran har inte så mycket att göra. Det är liksom själva poängen med detta gipsparadis.

De rika står på hotelltrapporna och stirrade ut över havet där amerikanska örlogsfartyg brukar ligga under internationella evenemang för att påminna om supermakten. De fattiga står på trottoaren och tittar ut mot samma hav. Jag minns en fotograf som i såg ut över taken på lyxkrogarna där hon inte kunde äta. Jag minns en rumän som rymt från hemlandet därför att han inte fick måla vad han ville och nu tecknade med krita på trottoaren och levde på slantarna han fick.

Rivieran har givit den internationella brackigheten en hemvist, lokaltidningen Nice Matin är nog Frankrikes ytligaste. Men ytligheten rymmer en generositet. Lev och låt leva.

Varutransporterna är många längs Promenade des Anglais. Nu kom en lastbil med döden. Men när tv-kamerorna plockats ned finns den lilla världen där igen. Lite fånig kanske, rentav banal.

Ja, som vi alla är. Begränsade och därför mänskliga.

Men en sak har Nice lärt oss sedan staden grundades 300 år före Kristus. Den lilla världen vinner alltid.

Det kan vara värt att minnas när de stora orden tystnar.