Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.

 

Stagnelius-citatet – ur Suckarnes mystär – dyker upp på min dataskärm när jag råkar trycka på två knappar samtidigt. Visserligen inget jag letade efter, men som Strindbergsläsare vet jag att man gör bäst i att inte missa tecknen från makterna.

Och hjälp behövs. Svenska tidningar, amerikanska tidningar, brittiska tidningar, tyska tidningar och många andra hävdar att vi lever i en ny värld. Tydligen har Trump inte bara vunnit valet utan fått hela universum på sin sida.

Snyggt jobbat, som man sade på 80-talet när Trump slog som fastighetshaj.

Att Trump har makten att begära kan inte förnekas, och han förnekar sig inte – men skapar hans begär och beslut en ny värld? Jag är inte så säker. En roman av den amerikanske författaren John Williams (som postumt nådde världsberömmelse för sin roman Stoner om en försynt collegeprofessor som ser livet gå förbi) får mig att undra. Nu kommer Williams sista roman Augustus på svenska och när jag börjar läsa den slår det mig att här äntligen, erbjuds lite förklaringar till både Trumps begär och mångas förnekelse av fenomenet Trump.

Romanen kom ut 1972 då Trump var en rätt osäker och inte helt framgångsrik byggherre och möjligen arbetade med alternativa sanningar men inte använde begreppet.

Också författaren John Williams arbetar med alternativa sanningar. Han diktar brev, dagböcker och vittnesmål från Augustus liv och manar fram det politiska livet i Rom decennierna innan Kristi födelse. Det var alltså Augustus som påbjöd att hela världen skulle skattskrivas, men det är möjligen en alternativ historieskrivningen av evangelisten Lukas.

Hur som helst. Att dra paralleller melann den nuvarande amerikanske presidenten och Romarriket är kanske inte så långsökt, Washingtons arkitektur och den amerikanska författningen är inspirerad av det romerska riket. Men vad som framförallt drabbar mig vid läsning av Wiliams roman är en känsla av att ingenting är bestämt. Historien visar oss inte hur det ska gå, den visar oss sin oberäknelighet.

Kejsar Augustus liv har skildrats tidigare, på 30-talet uppfattades han som en förebild till Mussolini, senare har han setts som en revolutionär som tog makten och lyckades behålla den. Det som fascinerar i Williams porträtt är bilden av en mans liv där makten präglar alla relationer. Också Augustus maktutövning som förefaller så genomtänkt formas enligt Williams av infall och slump.

Jag misstänker att antikens människor var bättre på att hantera kaos än vad vi är, vi som vill ha garantier och försäkringar mot alla otrevliga förändringar.

Vad som överlever av en regim går inte heller det att förutse. I ett brev låter Williams Augustus säga att visst, Rom kommer att falla för barbarerna. Men det fanns ögonblick i Rom som inte vill dö.

Det är värt att minnas inför alla babblande domedagsprofeter som har betydligt fler ord än tankar.

En bearbetad version av denna krönika finns på Sveriges Radios hemsida, klicka på P1 och vidare till Kuturnytt.