Månad: augusti 2017

Bunker Ett Noll Fyra

Bunker Ett Noll Fyra

”Det finns hus som är praktiska. Det finns hus som är vackra och kanske lite mindre praktiska. Och så finns det hus som egentligen inte är hus utan en dröm som mödosamt tagit form i cement och armeringsjärn.”

Så skriver jag i en ovanlig bok om ett ovanligt hus.

Bunker Ett Noll Fyra var en militäranläggning på norra Gotland som övergavs på 60-talet när högteknologisk krigsföring krävde rörliga förband. Gräset smög upp på cementblocken och in mot de underjordiska gångarna. Vattnet sipprade in, ingen brydde sig om de en gång så hemliga byggnaderna. Platsen blev en egendomlig blandning av strängt kustlandskap och industriruiner. Ur förfallet har ett av Sveriges märkligaste hus växt fram som nu dokumenteras i boken Bunker Ett Noll Fyra.

Bruno Ehrs är en av Sveriges bästa fotografer, intresserad av arkitektur i allmänhet och denna bunker i synnerhet. Han har tillbringat fler timmar i gångarna, rummen och trapporna i denna bunker än vad Folkhälsoinstitutet rekommenderar. Så blev det också märkliga bilder-

Boken innehåller också planritningar, en essä och en intervju med arkitekt Erik Gardell.

 

Och så satte Petter Antonisen ihop allt till en av årets vackraste böcker.

 

Jeanne Moreau – sorgens och trotsets gäckande prinsessa.

Jeanne Moreau är död – det är förstås inte så konstigt att en gammal människa dör. Ändå är jag förvånad över hur lite svenska media bryr sig om att Jeanne Moreau är borta. Hon var en skådespelerska som inte liknade någon annan. Dessutom var hon en skådespelerska som också sent i livet vågade satsa sin ryktbarhet i filmer av unga regissörer.

Själv träffade jag henne två gånger. Första gången var 1982 vid en lunch i Venedig där hon talade om nöjet att arbeta med stora regissörer som krävde det yttersta. Och hon hade förvisso arbetat med de största. Det var hon som gjorde Louis Malle ryktbar (Älskaren), hon lyfte Orson Welles filmatisering av Karen Blixens En odödlig historia och han var navet i François Truffauts Jules och Jim om en kärlekstriangel i skuggan av första världskriget. Hon var med i Antonionis Natten (visas på Cinemateket i Stockholm den 10 september). Hennes utseende var så speciellt att regissören Julien Duvivier sade till henne att hon aldrig skulle lyckas i filmen. Han hade fel. Det blev 120 filmer och hon kunde spela nästan vilka roller som helst övertygande, framförallt hade hon förmåga att blixtsnabbt slå om. När vi sågs hade hon just avslutat inspelningen av Josph Loseys Forellen, en märklig film med hennes mått mätt. Men man kunde inte sluta följa henne med blicken. Och så rösten –– ett sensuellt sandpapper. 2010 spelade hon in en tonsatt dikt av Jean Genet Den dödsdömde tillsammans med Étienne Daho och på Spotify finns flera av hennes skivor.

Andra gången vi träffades var hon i Stockholm och vi talade om hennes förhållande till Ingmar Bergman. Hon hade skrivit till honom när hon var olycklig efter uppbrottet från Louis Malle och Bergman hade svarat – på svenska. Det som följde blev ingen kärlekshistoria utan en fars om uppskjutna möten och praktiska missförstånd (du kan läsa mer i min biografi om Ingmar Bergman, Lusten och Dämonerna).

Hon var en magnifik på teaterscenen och intervjuerna fortsatte att överraska.

– Jag är inte en intellektuell men jag är intelligent, sade hon själv.

I ett annat sammanhang talade hon om att spela med kyliga ord men brinnande hjärta.

Hennes mest kända sång heter Le Tourbillon, Virvelvinden.

Den blåser utanför fönstret när jag skriver detta.