Oroa dig inte, han kommer inte så långt till fotshandlar om tecknaren John Callahan, en kultfigur i 90-talets USA, beryktad för sina beska satir och sitt svåra liv. Callahan var föräldralös, började dricka i 12-årslåldern, 21 år gammal råkade han ut för en bilolycka och fick tillbringa resten av livet i rullstol: handikappad, alkoholiserad, en riktig loser. En av alla i utkanten av den amerikanska drömmen. Om honom har Gus van Sant gjort en biopic med Joaquin Phoenix i rullstolen.

Det är förstås välspelat men länge undrar jag vad som fascinerat van Sant i den här berättelsen. Han är så pliktskyldig i sin regi. Det är långt från den verklige Callahan som på telefonsvaren sade: ”Det här är John, jag är för deprimerad för att tala med dig idag. Läs in ditt meddelande när du hör skottet”.

Callahan var en fascinerande gestalt. Gus van Sant lyckas inte göra honom rättvisa men det finns scener med underbart skådespeleri.  Joaquin Phoenix som Callahan, Jonah Hill som en påfrestande snusförnuftig hippie – blir Callahans sponsor i avgiftningsprogrammet -och så Jack Black som den plufsige alkoholisten Dexter. De så irriterande tillbakalutade i sitt samspel att man tvingas in i tempot. Vad gäller Callahans svenska flickvän, flygvärdinnan Annu är det en så änglalik, osannolik gestalt att inte ens Rooney Mara kan ge henne kroppslighet eller göra henne viktig, riktig. Har Gus van Sant någonsin åkt med SAS?

Det hela känns som om filmen vore sponsrad av länkarna och flygbolaget och inget ont om det – men varför se den?

Jo, här ser vi sorgkanten på det amerikanska samhället som fascinerat van Sant alltifrån Drugstore Cowboy1989 vars huvudpersoner liknar denna films: begåvade, marginaliserade, inte permanent olyckliga men utanför sammanhangen. De fungerande scenerna i filmen räcker för att vi ska se våra kantstötta medmänniskor med lite mer respekt.

Hör en längre recension på Sveriges Radios hemsida: sverigesradio.se

Klicka på P 1 och vidare till Kulturnytt.