Regeringsbildningen råkar sammanfalla med att Dramaten har premiär på Förlovningen, av Georges Feydeau, farsernas Mästare. Pjäsen kretsar kring en ung man som inte vågar berätta för sin älskarinna att han ska gifta sig rikt. Runt honom virvlar svärmor, den tilltänka bruden, älskarinnans före detta man och flera möjliga blivande älskare.

Feydeau dog för närmare 100 år sedan och hans scenkonst har länge ansetts vulgär och ytlig. Men på Dramaten tycks den förvånansvärt aktuell. Alla inblandade ljuger för varandra, men inte för att de vill skada och njuta av sveket. Deras lögner, förtiganden och improviserade undanflykter är svaret på en djup ångest. De måste handla – men handlar fel. De måste förändras – men kan inte utvecklas. De är kedjade vid samtidskarusellen som snurrar allt fortare. Moraliska invändningar är oviktiga – det gäller att överleva. Precis som sin föregångare Molière snuddar Feydeau vid dramat utan att steget fullt ut. Fast kanske ska jag säga att han snubblar – det är ju fars, inte komedi.

Feydeau var verksam under ”La Belle Epoque” börsspekulationernas, nyrikedomens och de offentliga lögnernas gyllene epok. Moral var ett förlegat begrepp under de sista decennierna av 1800-talet. Gammaldags affärer likaså. Med några välplacerade rykten gick det att lura allmänheten att köpa aktier i de mest osannolika företag. Politiker och journalister levde av och för varandra. En artikel kunde leda till en ministerpost, ett rykte om en ny uppfinning till en förmögenhet redan innan uppfinningen var gjord. Och allt kunde försvinna lika fort. Spelhysteri rådde, förmögenheter spelades bort på hästkapplöpningar och casinon.

Skratten i Dramatens salong vittnade om att igenkänningsfaktorn var stor, även om många nog skrattade åt de egna livslögnerna snarare än åt samhällsutvecklingen.

Ändå ter sig dessa dagars politikerkarusell lite annorlunda efter mötet med Feydeau. Alla de medverkade politikerna spelar roller som vi möter i ”Förlovningen. ”Att vara liberal är att vara kluven” sade en numera bortglömd folkpartiledare. Så är det fortfarande. Den kärlekskranke och svekfulle huvudpersonen, Bois-d’Enghien vet hur det känns. Precis som socialdemokratin älskar makten mer än partiprogrammet älskar han pengar mer än kvinnor. Centerpartiets ordförande är som pjäsens general: svårbegriplig och energisk. Moderatledaren känner sig som nattklubbsartisten Lucette: sviken. Vänsterpartiet är likt pjäsens naivt hoppfulle kuplettförfattare chanslös.

Den viktigaste skillnaden mellan pjäsen och dagarnas politiska spel är tempot. En fars måste gå fort och de inblandade måste ha perfekt tajming, annars dör berättelsen.  Det gäller uppenbarligen inte inom politiken.

Hoppas alla i den nya regeringen får biljetter till Förlovningen vid första konseljen.

Renzo Piano har sedan slutet av 70-talet varit en av världens ledande arkitekter. Han slog igenom med Centre Beaubourg i Paris, en byggnad som för alltid ändrat uppfattningen om hur ett museum kan se ut. Sedan dess har det blivit byggnader värden över: The Shard – en av Londons högsta skyskrapor, Kontorskomplexet Central St Giles i London (se bild nedan) New York Times kontor i New York, en flygplats i Japan, Stavros Niarchos kulturcenter i Aten, Whitney museum i New York och många andra museer världen över. Fyllda 80 är han fortfarande verksam, 2019 kommer flera nya byggnader ritade av Renzo Piano att bli färdiga.

Om denne märklige man med ena foten i renässansen (han gör fortfarande modeller av sina hus och uppfinner nya konstruktioner) och den andra i framtiden har jag gjort ett radioinslag som sänds i P1 Kultur och dessutom finns en längre version som podd på Sveriges Radios hemsida. Alltså: https://sverigesradio.se/avsnitt/1229702