Teaterblues på Dramaten

Teaterblues på Dramaten

På Elverket spelas denna vår Orfeus stiger ner. Titeln låter lite gammaldags och det var länge sedan författaren, Tennessee Williams var rubrikernas man. Recensionerna har varit artigt undrande – varför spelar Dramaten den här pjäsen?

    Men den är väl värd att se. Inte bara för att Williams har ett sällsynt vackert språk utan främst för att hans pjäser handlar om identitet.  Kärnan i Williams pjäser är människans ovilja att se saker för vad de verkligen är. Tennessee Williams förnamn är egentligen ett smeknamn som syftar på att han var så rotad i den amerikanska södern. Ingen kunde som han skildra hur ras, klass, kön och ålder färgar det enklaste samtal. 

Själv har jag gjort flera resor i den amerikanska södern vilka resulterat i radioprogram och boken Söderns Sötma. Bland annat har jag besökt Bluesens födelsestad, Clarksdale, där Tennessee Williams växte upp med sina morföräldrar och där jag traskat runt på jakt efter Williams miljöer och faktiskt lärt känna en man, Bubba, vars far kände Williams.

 Här ett utdrag ur boken (som Du kan köpa som e-bok på nätet eller som pappersbok via denna hemsida): 

”Förr i tiden delades Clarksdale av järnvägen (den gamla stationen som nu är bluesmuseum) och jag fortsätter under järnvägen till Reds. I New York hade det varit promenadavstånd men som alla andra tar jag bilen, kanske en smula uppskrämd av den ruffiga omgivningen. Jag har rekognoscerat, annars skulle jag inte hitta. En liten dörr på en oansenlig gata. Utanför hänger några ungdomar. Bredvid ligger det slitna Riverside Hotel där Bessie Smith Holiday dog. Det är inte svårt att se scenen och det är inte svårt att hitta människor som berättar om bilolyckan – fast de inte ens var födda år 1937. I Södern är nutiden som den florliknande växt som hänger på träden. En tunn spindelväv som man kan slita sönder men som fastnar på en själv. Men det starka är historien.

Bubbas far kände alltså Tennessee Williams, eller Thomas Lanier Williams som han döptes till, vilket gör mig nyfiken innan jag lär mig att Williams bodde i massor med städer i södern: Saint Louis, Natchez, Nashville, New Orleans och många andra. Inte heller tillhör Tennesse Williams det förflutna, han var verksam långt in på 70-talet. Det var bara det att publiken och media då brydde sig om andra dramatiker. 

Bubba berättar att hans far som gått i samma klass som Williams (född 1911, död 1983) tyckte att han var fånig, en vekling.  Han var också, tyckte fadern som med tiden blev borgmästare i Clarksdale, en notorisk lögnare. Williams skulle knappast  ha sagt emot. Hans tema i de stora pjäserna är förljugenheten: alla ljuger för alla. Blanche i Linje Lustaljuger om sitt liv, i Glasmenagerietljuger modern, I katt på hett plåttakljuger fadern. Andra av Williams gestalter ljuger om sin homosexualitet (vilket författaren själv länge gjorde). Jag såg Glasmenagrieten varm kväll i New Orleans och minns mest publikens lite surmulna koncentration. Applåderna var inte långa, det fanns ingen beundran för aktörer eller regi – åskådarna var för berörda för att beundra. Det var ett stycke av åskådarnas eget liv där uppe på scen.

I Williams pjäser skalas lager efter lager av – men var finns själva kärnan?

Jag misstänker att kärnan är just förljugenheten, det dold. Williams själv var en sammansatt människa som trots att han gav många intervjuer inte gav sanningen. Under 70-tals amerikanska Vietnamdebatt gav han stora bidrag till anti-krigsrörelsen men tog illa upp när han föstes samman med Norman Mailer vars pjäs ”Varför vi är i Vietnam” hade ett språk som stötte bort Williams. Ändå var han minst lika provokativ själv. En kardinal sade när Baby Dollfilmatiserats att varje katolik som övervägde att se filmen var på väg att begå en synd.

Han dolde länge sin homosexualitet och den största kärleken i livet, den till systern Rose, var tabubelagd eftersom hon med tiden blev sinnessjuk och lobotomiserades. 

När Williams inte längre skrev om södern och försökte förändra sitt formspråk gick det sämre. Hans verk är förbundet med sydstaterna, utan näringen från dessa små samhällen där alla känner varandras svagheter och utnyttjar dem fick hans pjäser inte luft under vingarna.

Williams blev en flitig resenär, vissa perioder var han på konstant resa. Han vistades hos Paul Bowles i Mexiko och i Europa träffade han den italienska skådespelerskan Anna Magnani för vilken han skrev Den tatuerade rosen. Resorna var en form av flykt och Williams sade att skrivandet och resandet är gester som liknar varandra. Han sade också att författande är ett våldsamt yrke.” Uppsättningen på Dramaten lyckas återskapa Williams värld komplett med bluesmusik och Coca-Cola.

Den ideala kulturministern…

Den ideala kulturministern…

Generös, tankspridd och förtjust i barn

Förrförra veckan debatterades valet av kulturmister. Förra veckan sades inte ett ord? Och denna vecka?

Knappt hade regeringen bildats innan valet av kulturminister kritiserades. Annars brukar politiker när de ombeds säga något om kultur nöja sig med att tala väl om Camilla Läckbergs böcker och någon garanterat okontroversiell popgrupp. Seriös kultur engagerar bara politiker och politiska journalister när nobelpriset delas ut och intresset gäller mest bordsplacering och klädval. 

Men så vart fjärde år skall en kulturminister utses… 

Det ointresset får man vara tacksam för. Det vore mer oroande om kulturpolitik diskuterades oftare. Medan den minister som har ansvar för infrastrukturen vill veta exakt hur fort snabbtågen kommer att gå och hur många passagerare som skall forslas bör kulturministern inte försöka förutsäga vilka böcker som skrivas, pjäser som ska spelas, vad filmerna ska innehålla eller vilka bilder som ska visas på konstmuseerna. 

Jag är inte ens säker på att kulturministern skall invigningstala på Filmfestivalen i Göteborg eller besöka Bokmässan annat än för att lyssna och möjligen dricka ekologisk champagne. Den kulturminister som gillar att göra utspel, fastställa precisa mål och styra med järnhand bör byta departement. 

Vad kulturministern däremot skall göra är att främja bildning vilket är en annan sak än utbildning. Kulturministern skall göra det lättare att tänka fritt vilket kan översättas till att tänka okonventionellt, opraktiskt och opolitiskt. Inte precis vad politiker är skolade att göra.

Jag är inte säker på hur de senaste decenniernas statsministrar resonerat när de letat fram kandidater till kulturministerposten. En statsminister måste ju tänka på lagandan. Om vi verkligen fick en stark kulturminister skulle hen irritera sig på obildade kolleger i konseljen, bli galen på stelbent tänkande hos lokalpolitiker som förväxlar kulturpolitik med turistpolitik. 

Den bästa kulturministern är förmodligen också skolminister. Om kulturen skall blomstra behövs att människor vill ta del av den. Och lusten till kultur ges i skolan.

Så låt oss hoppas att kommande kulturministrar är bildade, levnadsglada, generösa, förtjusta i barn, nyfikna och en aning tankspridda. Då kanske kulturlivet kan blomstra.

Överlevarna minns – minns vi?

Det finns något motsägelsefullt. Ja, mer än så: det finns något oöverstigligt i att se utställningar om förintelsen. En lätt känsla av skam. En känsla av att inkräkta på de döda och plågades liv. Och samtidigt måste vi se.

Jag går omkring på en liten men drabbande utställning på Historiska Museet i Stockholm och ser. Där en väska som någon haft med sig till koncentrationslägret, där en fångjacka en av de första politiska fångarna burit. På väggarna texter: en tidslinje. 30 porträtt av gamla människor som överlevde plågoandarna och nu ser oss besökare i ögonen. Och så ett par rader under där de får framföra sitt budskap.

Tydligt. Pedagogiskt. Och ändå helt omöjligt att förstå.

1993 filmade Steven Spielberg Schindlers List i Polen. Skådespelarna som skulle gestalta offren hämtades till stor del från Israel, hela teamet var tyst – det kändes som att filma på en kyrkogård har Spielberg sagt. Filmbolaget hade bjudit in verkliga överlevare, en av dem kom fram när en scen var klar.

Hon ville berätta mer. Och Spielberg startade The Shoah Foundation som intervjuat mer än 51.000 människor och som – med Spielbergs sedvanliga intresse för teknik – nu senast gjort veckolånga intervjuer med ett antal överlevare som fått svara på 2000 frågor. Deras svar har bearbetats med sofistikerat dataprogram och artificiell intelligens så att man nu kan ställa en fråga till bilden och nästan börja ett samtal.

Spielbergs hightech är ett sätt att skapa direkt kontakt mellan historien och nuet. Ett annat ser jag i London där Photographers Gallery, ett av Europas viktigaste fotogallerier, visar bilden av Roman Vishniac. Mest känd som en vetenskaplig fotograf i Lennart Nilssons anda, men på 30-talet utsänd att dokumentera judiska samhällen i Östeuropa.

Idag finns inget kvar av dessa samhällen utom Vishniacs bilder. Inget. Den utställningen borde tas till Sverige, både för sitt konstnärliga och sitt historiska värde.

Om detta har jag gjort ett reportage i P1 Kultur: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1247812?programid=767