Generös, tankspridd och förtjust i barn

Förrförra veckan debatterades valet av kulturmister. Förra veckan sades inte ett ord? Och denna vecka?

Knappt hade regeringen bildats innan valet av kulturminister kritiserades. Annars brukar politiker när de ombeds säga något om kultur nöja sig med att tala väl om Camilla Läckbergs böcker och någon garanterat okontroversiell popgrupp. Seriös kultur engagerar bara politiker och politiska journalister när nobelpriset delas ut och intresset gäller mest bordsplacering och klädval. 

Men så vart fjärde år skall en kulturminister utses… 

Det ointresset får man vara tacksam för. Det vore mer oroande om kulturpolitik diskuterades oftare. Medan den minister som har ansvar för infrastrukturen vill veta exakt hur fort snabbtågen kommer att gå och hur många passagerare som skall forslas bör kulturministern inte försöka förutsäga vilka böcker som skrivas, pjäser som ska spelas, vad filmerna ska innehålla eller vilka bilder som ska visas på konstmuseerna. 

Jag är inte ens säker på att kulturministern skall invigningstala på Filmfestivalen i Göteborg eller besöka Bokmässan annat än för att lyssna och möjligen dricka ekologisk champagne. Den kulturminister som gillar att göra utspel, fastställa precisa mål och styra med järnhand bör byta departement. 

Vad kulturministern däremot skall göra är att främja bildning vilket är en annan sak än utbildning. Kulturministern skall göra det lättare att tänka fritt vilket kan översättas till att tänka okonventionellt, opraktiskt och opolitiskt. Inte precis vad politiker är skolade att göra.

Jag är inte säker på hur de senaste decenniernas statsministrar resonerat när de letat fram kandidater till kulturministerposten. En statsminister måste ju tänka på lagandan. Om vi verkligen fick en stark kulturminister skulle hen irritera sig på obildade kolleger i konseljen, bli galen på stelbent tänkande hos lokalpolitiker som förväxlar kulturpolitik med turistpolitik. 

Den bästa kulturministern är förmodligen också skolminister. Om kulturen skall blomstra behövs att människor vill ta del av den. Och lusten till kultur ges i skolan.

Så låt oss hoppas att kommande kulturministrar är bildade, levnadsglada, generösa, förtjusta i barn, nyfikna och en aning tankspridda. Då kanske kulturlivet kan blomstra.