På Elverket spelas denna vår Orfeus stiger ner. Titeln låter lite gammaldags och det var länge sedan författaren, Tennessee Williams var rubrikernas man. Recensionerna har varit artigt undrande – varför spelar Dramaten den här pjäsen?

    Men den är väl värd att se. Inte bara för att Williams har ett sällsynt vackert språk utan främst för att hans pjäser handlar om identitet.  Kärnan i Williams pjäser är människans ovilja att se saker för vad de verkligen är. Tennessee Williams förnamn är egentligen ett smeknamn som syftar på att han var så rotad i den amerikanska södern. Ingen kunde som han skildra hur ras, klass, kön och ålder färgar det enklaste samtal. 

Själv har jag gjort flera resor i den amerikanska södern vilka resulterat i radioprogram och boken Söderns Sötma. Bland annat har jag besökt Bluesens födelsestad, Clarksdale, där Tennessee Williams växte upp med sina morföräldrar och där jag traskat runt på jakt efter Williams miljöer och faktiskt lärt känna en man, Bubba, vars far kände Williams.

 Här ett utdrag ur boken (som Du kan köpa som e-bok på nätet eller som pappersbok via denna hemsida): 

”Förr i tiden delades Clarksdale av järnvägen (den gamla stationen som nu är bluesmuseum) och jag fortsätter under järnvägen till Reds. I New York hade det varit promenadavstånd men som alla andra tar jag bilen, kanske en smula uppskrämd av den ruffiga omgivningen. Jag har rekognoscerat, annars skulle jag inte hitta. En liten dörr på en oansenlig gata. Utanför hänger några ungdomar. Bredvid ligger det slitna Riverside Hotel där Bessie Smith Holiday dog. Det är inte svårt att se scenen och det är inte svårt att hitta människor som berättar om bilolyckan – fast de inte ens var födda år 1937. I Södern är nutiden som den florliknande växt som hänger på träden. En tunn spindelväv som man kan slita sönder men som fastnar på en själv. Men det starka är historien.

Bubbas far kände alltså Tennessee Williams, eller Thomas Lanier Williams som han döptes till, vilket gör mig nyfiken innan jag lär mig att Williams bodde i massor med städer i södern: Saint Louis, Natchez, Nashville, New Orleans och många andra. Inte heller tillhör Tennesse Williams det förflutna, han var verksam långt in på 70-talet. Det var bara det att publiken och media då brydde sig om andra dramatiker. 

Bubba berättar att hans far som gått i samma klass som Williams (född 1911, död 1983) tyckte att han var fånig, en vekling.  Han var också, tyckte fadern som med tiden blev borgmästare i Clarksdale, en notorisk lögnare. Williams skulle knappast  ha sagt emot. Hans tema i de stora pjäserna är förljugenheten: alla ljuger för alla. Blanche i Linje Lustaljuger om sitt liv, i Glasmenagerietljuger modern, I katt på hett plåttakljuger fadern. Andra av Williams gestalter ljuger om sin homosexualitet (vilket författaren själv länge gjorde). Jag såg Glasmenagrieten varm kväll i New Orleans och minns mest publikens lite surmulna koncentration. Applåderna var inte långa, det fanns ingen beundran för aktörer eller regi – åskådarna var för berörda för att beundra. Det var ett stycke av åskådarnas eget liv där uppe på scen.

I Williams pjäser skalas lager efter lager av – men var finns själva kärnan?

Jag misstänker att kärnan är just förljugenheten, det dold. Williams själv var en sammansatt människa som trots att han gav många intervjuer inte gav sanningen. Under 70-tals amerikanska Vietnamdebatt gav han stora bidrag till anti-krigsrörelsen men tog illa upp när han föstes samman med Norman Mailer vars pjäs ”Varför vi är i Vietnam” hade ett språk som stötte bort Williams. Ändå var han minst lika provokativ själv. En kardinal sade när Baby Dollfilmatiserats att varje katolik som övervägde att se filmen var på väg att begå en synd.

Han dolde länge sin homosexualitet och den största kärleken i livet, den till systern Rose, var tabubelagd eftersom hon med tiden blev sinnessjuk och lobotomiserades. 

När Williams inte längre skrev om södern och försökte förändra sitt formspråk gick det sämre. Hans verk är förbundet med sydstaterna, utan näringen från dessa små samhällen där alla känner varandras svagheter och utnyttjar dem fick hans pjäser inte luft under vingarna.

Williams blev en flitig resenär, vissa perioder var han på konstant resa. Han vistades hos Paul Bowles i Mexiko och i Europa träffade han den italienska skådespelerskan Anna Magnani för vilken han skrev Den tatuerade rosen. Resorna var en form av flykt och Williams sade att skrivandet och resandet är gester som liknar varandra. Han sade också att författande är ett våldsamt yrke.” Uppsättningen på Dramaten lyckas återskapa Williams värld komplett med bluesmusik och Coca-Cola.