Det är nästan 70 år sedan Linje Lusta spelades på Dramaten. Det var bara två år efter urpremiären på Broadway. Sedan dess har Tennessee Williams anseende dalat, både i Sverige och i hemlandet. Mest därför att författarens senare karriär bestod av försök att förnya teatern, bland annat inspirerad av europeisk film. Modigt men föga framgångsrikt. Williams hade inte Strindbergs snabba ombytlighet, Beckets förmåga till koncentration – han var djupt rotad i den amerikanska södern (Tennessee är ett smeknamn som anspelar på hans djupa bindning till södern). När han skriver om den är han oslagbar som dramatiker.

 Att ta A streetcar named Desire, till Lusta går inte längre, just den spårvagnslinje som finns i pjäsen är ersatt med buss. Men gatan finns där. The Elysian fields är en lång gata (namnet syftar på Champs-Elysées i Paris) men efter att ha vandrat i Williams kvarter jag trodde det skulle bli svårt att återskapa den miljö av slum som pjäsen utspelas i. Numera är de gamla husen välvårdade och bebodda av övre medelklass. Hit åker alltså storasyster Blanche, en lärarinna för att träffa sin lillasyster Stella som lever med arbetaren Stanley, född i USA men med familjens rötter i Polen.. Att Williams valde att förlägga pjäsen till New Orleans är ingen slump. New Orleans är med amerikanska ögon en gränslös stad, nära Sodom och Gomorra, en entré till Hlevetet. Att Blanche lämnar sin plantage för att bosätta sig i staden signalerar desperation. Klassmotsättningar, könskamp, livslögner, svek, sjukdom, destruktivitet – allt växer i söderns fuktiga värme

På Dramaten har scenografen Sven Haraldsson byggt upp miljön som filmkulisser. Vi ser baksidan på studiobygget. Ljusa träplankor, stöttor. Skådespelarna står inne i rummen som är möblerade som på 40-talet. Korridorer används som gator. Allt detta ser vi på en stor tv-skärm. Det är alltså teater som filmas i nutid. Naturalism och fiktion på samma gång.

Regissören Stefan Larsson har nog gjort ett och annat studiebesök på europeiska teatrar. Greppet med livefilma har bland annat använts av Katie Mitchell som för några år sedan satte upp Fröken Julieför Berlins Schaubühne. Då använde hon kameran för att visa reaktionerna på vad som sades på scenen. Vi såg Kristin tjuvlyssna på Jean, Julie smög omkring, osynlig för Jean men synlig på tv-skärmen.

I Dramatenuppsättningen har kameran två uppgifter. Dels påminner den oss om Elia Kazans film med Marlon Brando i sin tighta t-shirt, dels lyfter den fram sunkigheten och den närmast animala energin i den lilla lägenheten där Blanche, Stella och Stanley lever hud mot hud. De är instängda i björnberget på Skansen. En del är dolt (men vi ser det på skärmen). En del utspelas inför publik. Inget glöms bort. Inget är osett.

Texten passar regissören Stefan Larsson, det här är inte postmodernism utan nästan naturalistiskt psykologisk teater. Williams kunde verkligen skriva så att skådespelarna blommar ut. Undertexten är rik, gestalterna håller ihop, språket gnistrar. Också bifigurerna lever vilket demonstreras av Shanti Roney som gör den uppvaktande Mitch så velig att man måste skratta trots att undergången är nära.

Ödet – eller snarare sociala media – gjorde att Dramaten någon dag innan premiären stoppade de sista föreställningarna av Orfeus stiger nerpå Elverket, en annan Williams-pjäs som inte har Linje Lustas energi och klarhet. Ödet gör också att Linje Lustaär löpsedelsaktuell vecka 13 med sin skildring av mäns våld mot kvinnor.Pjäsen handlar förstås om mycket mer: Blanches ständiga livslögner (Williams hade läst Ibsen), dold sexualitet (han kunde sin Freud) och klassmotsättningar (dem hade han sett hos morfar i Clarksdale). Precis som hos Faulkner kretsar många av Williams texter om det förflutnas tyngd, det vill säga svek som inte glöms bort. Allt finns på Dramatens lilla scen där skådespeleriet är så exakt som texten kräver för att fungera. Det får inte bli paus, allt hakar i vartannat i en malström av ord som drar ned oss i katastrofen. Det är gammaldags psykologisk teater – men levande!