Fortsättning Följer….

Clint Eastwood hade nog vetat vad han skulle göra. De senaste veckornas Dramaten-massaker hade passat bra i en western från McCarthys 50-tal. Fast mest liknar den Eastwoods film Hang ‘Em High från 1968. Scenerna känns igen: Gatudemonstrationer utanför Salonen/Dramaten, hatfyllda rop från invånarna i det lilla samhället och så till sist en bild från det vackra styrelserummet där pamparna motvilligt bestämmer sig för att sheriffen måste lämna staden.

 Eirik Stubø är den bäste chef Dramaten haft på länge. Marie-Louise Ekman (som iakttar diplomatisk tystnad dessa veckor) älskar skådespelare men det räckte inte för att lägga en bra repertoar. Staffan Waldemar Holm är en intressant regissör och vågade som en teaterchef satsa på experimentella uppsättningar, men han var knappast den närvarande chef teatern behövde. 

Men med Stubø fick Dramaten en chef som arbetade som tidigare generationers chefer: regisserade, lade repertoar som innehöll både lättillgängliga och svårare uppsättningar och dessutom såg till att Dramaten fick intressanta gästspel och blev del av teaterns internationella blodomlopp.

Han satte kort sagt det konstnärliga arbetet i centrum.

Det var osvenskt.  Teaterförbundets ordförande Simon Norrthon kritiserade Stubø för att ha satt konstnärlig kvalitet framför arbetsmiljön. Det är som alla förstår förskräckligt. Tänk om ett sjukhus satte vården av patienter framför arbetsmiljön. Eller om Volvo skulle prioritera att producera bilar framför att producera arbetsmiljö.

Eftersom kulturpolitik till stor del handlar om att signalera det som är politiskt korrekt är det kanske bäst om Dramaten framöver drar ned på antalet uppsättningar och istället anordnar fler interna seminarier, gärna med kulturministern som talare. 

Den nye chefen bör nog inte vara alltför intresserad av konstnärlig kvalitet. Annars vet man inte vem som kommer att dingla i lyktstolpen utanför Dramaten nästa gång.

Men i Hang ’Em High överlever trots allt Clint Eastwoods rollfigur en lynchning och kommer tillbaka. Fast på hans tid fanns ju inte sociala medier…

Den 29 mars avled Agnès Varda. Det är nästan obegripligt. Om någon föreföll odödlig var det hon.

Agnés Varda debuterade redan 1954 med kortfilmen La pointe courte, som brukar betraktas som den första filmen i Nya Vågen. Varda kom alltså före Truffaut, Chabrol, Godard och alla de andra. I filmen spelas ett gift par med problem av professionella skådespelare men invånarna i fiskebyn också är med. Det är en fiktiv historia om två makar, men också en dokumentär om livet i den lilla fiskebyn och dessutom en film om konst (makarna representeras av olika objekt).

Och så fortsatte det i mer än ett halvsekel. Ingen filmare har så obekymrat blandat genrer som Varda. Hon visste inte så mycket om film när hon började, men var i gengäld en skicklig fotograf som excellerade i bilder av skådespelare. Hon ville ge filmerna en personlig stil, precis som författares stil. att filmerna. Idén låg i tiden (lanserad bla av Alexandre Astruc) och Varda höll fast vid den. Hon kallade det för ciné-criture, en ordlek med cinéma och écriture (film och skrivkonst). 

 Ordleken är typisk för henne. Åtskilliga av hennes manliga kolleger i Nya Vågen var nog så allvarliga. Varda ler i sina filmer. Verkslistan är lång och blandar både spelfilm och dokumentärer. När de små digitala kamerorna kom var det en befrielse för Varda som i snabb takt gjorde flera underbara filmer. Varje film var en överraskning. Hon var alltid först med nya ämnen, nya uttryck. Den som vill ha en introduktion till Vardas livsverk kan få det av henne själv. Hennes sista verk är en filmad självbiografi i två delar ”Varda par Agnès”. Den kan man se gratis på kulturkanalen den tysk-franska tv-kanalen Arte. 

Du måste välja språket franskaför att hitta filmerna av/om Agnés Varda.

http://www.arte.tv