Media nästan dränker oss med uppmaningar om att rösta i EU-valet. Att inte rösta är nästan lika fult som att vara pedofil eller miljöskurk. Men det kan finnas goda anledningar att inte rösta. Om det har jag skrivit en artikel i Fokus. Här ett utdrag:

Som alla andra svenskar är jag uppväxt med tanken på att myndigheterna är goda. Ber överheten en om att rösta bör man göra det. Hemkommen ser jag ”folkbildande” tv-program avsedda att öka valdeltagandet. Programmen utgår från att EU är den bästa av organisationer. För en gångs skull uppfylls inga krav på saklighet och objektivitet. Presentatören låter som om hen talade till en förskoleklass: vänligt auktoritär. Men utgångspunkten är falsk. Europaparlamentet kan inte liknas vid ett vanligt parlament. EU-kommissionen är ingen regering som kan avsättas av parlamentet. Alla som sett en nyhetsrapport om EU när det inte är val, vet att över alltsammans svävar Ministerrådet vars medlemmar uppför sig som gudarna i Olympen. De är småsinta, lättretliga, sura – bundna till familjefejder som aldrig tar slut. Det är intressant – men det är inte demokrati.

Jag kan acceptera den välmenande naiviteten hos dem som tycker det är viktigt att rösta men inte det underliggande förakt som skiner igenom. Vi potentiella röstskolkare framställs som korkade att vi inte förstår att EU är viktigt. 

Jag tror det är tvärtom. De flesta röstskolkare vet att EU ger unga möjlighet att studera utomlands. De vet att EU ger de naturälskande svenskarna chansen till en bra internationell miljöpolitik. De vet att EU ger bortglömda kommuner chans att ordna en teaterfestival eller rusta upp ett museum. De vet att bönder kan få bidrag.Men inget av detta har med EU-parlamentet att göra.

I den antika myten förklär sig Zeus till en tjur och lurar Europa att sätta sig på hans rygg varpå Zeus sätter av i galopp mot Kreta där Europa blir hemmafru. Jag misstänker att Zeus numera förklätt sig till EU-parlamentariker och fixat traktamente i Strasbourg. 

Så även om experter talar bekymrat om det låga röstdeltagandet är jag en stolt röstskolkare. Europatanken är större än rösträknandet. 

Hela artikeln hittar Du i tidningen Fokus:

https://www.fokus.se

”En allmänt känd och uppskattad poet, som mer än andra anses företräda nationella värden”.

Så definierar Nationalencyklopedin en Nationalskald. Och det är väl vad Ulf Lundell är. Inte bara för enstaka verk som Öppna Landskap. Det finns kriterier för att en författare skall kunna kallas Nationalskald. Hen måste vara allvarlig. Lekfulla nationalskalder finns inte. Ironiska postmodernister blir inte nationalskalder. Nej en nationalskalds verk skall vara begripliga, möjliga att känna igen sig i. Framförallt måste förstås en nationalskalds verk rymma Nationen Och så måste man kunna få syn på författaren bakom verket. En Nationalskald är en staty i rytmisk rörelse. Landet. Tiden, Läsaren och Författaren måste röra sig i samma rytm och i samma riktning. En samåkning genom tiden.

Det lyckas Ulf Lundell med.

Att pågå är svårt. Se bara på Heidenstam som har mycket gemensamt med Lundell: bägge lämnade Stockholm för ett stort och isolerat hus på landet där de känner sig ensamma. Bägge gillar att spränga in barndomsreferenser,- stenarna där barn jag lekt – bägge skriver som äldre fragmentarisk prosa, bägge tillber kvinnor men har svårt att leva med dem. Bägge undrar som gamla om de gjort rätt val. Bägge har allt sämre kontakt med omvärlden. Lundell har knappt ens en brevlåda i denna bok. Heidenstam designar sitt hus, Lundell målar.

Denne fascinerande Lundell har jag porträtterat i radions P 1 Kultur.

Klicka här om Du vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7226263 

Den första raden skrevs av renässanspoeten John Donne och har citerats av otaliga författare som velat visa att vi alltid hänger samman med andra, hur ensamma vi än känner oss.

Och tvärtom: Många människor tillsammans bildar ett hav, ett människohav. Ett hav att förlora sig i. Ett hav att färdas över för att nå det man längtar till. Ett hav att omslutas av. Att tröstas av.

Anders Petersen har fyllt Liljevalchs med hundratals bilder av människor. Utställningen heter ”Stockholm”. Men man ser inte så mycket av stadens byggnader och platser. Petersen tycker som Göran Tunström att en plats inte utgörs av sin geografi utan av sina invånare. Människan är alltings mått.

Jag har arbetat tillsammans med Anders Petersen för många år sedan. Vi reste till en stad ingen av oss kände så väl. Jag stod i hörn och tittade, talade lite mumlande med stadens invånare. Anders gick nära, mycket nära. Sedan gick han ännu närmare. Jag hade aldrig sett en fotograf som höll kameran så nära människors ansikten. 

Jag blev lite nervös för Anders skull. Kanske skulle någon bli irriterad och slå kameran i ansiktet på honom.

Men icke.

Han fotograferade inte människorna. Han mötte dem. Bilderna var en följd av möten, av något som uppstod mellan fotografen och dem han såg. Bilden visar denna gemenskap. Dessa ögonblick av ”vi”.

Så jag hade fel. De hundratals bilderna som fyller Liljevalchs utgör inget hav. De är en arkipelag av mänskliga öar. Och betraktar man bilderna tillräckligt noga tror jag de kommer ännu närmare varandra, ännu närmare oss. Vi växer ihop ett en landmassa av liv och möjligheter.

Utställningen öppnar idag den 17 maj och pågår hela sommaren.