Paris, en majkväll.Théâtre de l’Europe bjuder in till en Europa-kväll som ställer frågan ”Vad betyder det att vara europé idag?”. Det står inte på inbjudan men är underförstått: det gäller att hylla Europatanken.

Vi är ett par hundra som samlas i teaterns annex i Paris utkanter. Några hundra meter bort, när man passerat under motorvägen börjar förorten. Av misstag tar jag fel riktning och hamnar utanför Paris. Jag går in i en bar och frågar efter adressen till teatern. De första två jag talar med har inte hört talas om någon teater men barägaren vet:

”En teater… det måste vara där borta, på andra sidan”.

På hans sida hålls inga hyllningar till Europa. Jag går tillbaka några hundra meter till den rätta sidan. De flesta av oss har kommit för att det är Ivo van Hove, en av Europas mest intressanta regissörer, som är värd för kvällen. På Comédie Française spelas nu både hans uppsättning av Viscontis film ”De fördömda” som van Hove förvandlat till spännande teater och hans sammanslagning av Euripides ”Elektra” och ”Orestes”.

Men denna kväll gäller det alltså att hylla den europeiska tanken. Vad den nu är?

Van Hove har bett skådepelare att läsa utdrag ur texter: från Victor Hugo, över Céline till Konrad Adenauer och det mesta däremellan. President Mitterrand, Churchill och många andra deltar i filmade inslag. Skådespelare som Lars Eidinger, Valeria Bruni Tedeschi och gruppen från van Hoves egen teater, International Theater Amsterdam, kan naturligtvis inte misslyckas, ens med de tråkigaste texter. 

Men tråkigt är det. 

Visst. Victor Hugos entusiasm för ett enat Europa, Goethes reseanteckningar, historikern Timothy Garton Ash och alla de andra är både välformulerade och kloka. Till och med Céline får plats i den nya gemenskapen. Man undviker hans anti-semitiska utbrott och hyllning av nazismen och håller sig till skildringarna av första världskriget. Det är ju för att undvika krig EU bildades.

Publiken applåderar artigt, men med undantag för ett par minuter ur ett av Mitterrands sista framträdanden där den sjuke presidenten talade känslostarkt och direkt om att det gäller att undvika framtida krig så är det uddlöst. Visst, Marine le Pen och Boris Johnson får också vara med på ett hörn för att påminna om motståndarsidan men någon riktig kämpaglöd sprider sig inte. Föreställningen heter lite småvitsigt ”Re: Creating Europe”. Men vår kärlek till teatern ger ingen pånyttfödelse av Europatanken denna kväll. Det är lätt att älska teater, men EU-parlamentet…

Efter en timme är det över och vi går ut i Pariskvällen. Jag ser ingen gå mot förorten några hundra meter bort. Vi ska alla till centrum.Men på tunnelbanan bryts i alla fall enheten. En man som varit på teatern börjar ropa ”Leve Macron” som han menar är den ende som kan hålla liv i Europatanken. Mannen får inte ett enda instämmande. De flest ser generade ut. EU är möjligen nödvändigt – men också lite pinsamt.