Den första raden skrevs av renässanspoeten John Donne och har citerats av otaliga författare som velat visa att vi alltid hänger samman med andra, hur ensamma vi än känner oss.

Och tvärtom: Många människor tillsammans bildar ett hav, ett människohav. Ett hav att förlora sig i. Ett hav att färdas över för att nå det man längtar till. Ett hav att omslutas av. Att tröstas av.

Anders Petersen har fyllt Liljevalchs med hundratals bilder av människor. Utställningen heter ”Stockholm”. Men man ser inte så mycket av stadens byggnader och platser. Petersen tycker som Göran Tunström att en plats inte utgörs av sin geografi utan av sina invånare. Människan är alltings mått.

Jag har arbetat tillsammans med Anders Petersen för många år sedan. Vi reste till en stad ingen av oss kände så väl. Jag stod i hörn och tittade, talade lite mumlande med stadens invånare. Anders gick nära, mycket nära. Sedan gick han ännu närmare. Jag hade aldrig sett en fotograf som höll kameran så nära människors ansikten. 

Jag blev lite nervös för Anders skull. Kanske skulle någon bli irriterad och slå kameran i ansiktet på honom.

Men icke.

Han fotograferade inte människorna. Han mötte dem. Bilderna var en följd av möten, av något som uppstod mellan fotografen och dem han såg. Bilden visar denna gemenskap. Dessa ögonblick av ”vi”.

Så jag hade fel. De hundratals bilderna som fyller Liljevalchs utgör inget hav. De är en arkipelag av mänskliga öar. Och betraktar man bilderna tillräckligt noga tror jag de kommer ännu närmare varandra, ännu närmare oss. Vi växer ihop ett en landmassa av liv och möjligheter.

Utställningen öppnar idag den 17 maj och pågår hela sommaren.