”En allmänt känd och uppskattad poet, som mer än andra anses företräda nationella värden”.

Så definierar Nationalencyklopedin en Nationalskald. Och det är väl vad Ulf Lundell är. Inte bara för enstaka verk som Öppna Landskap. Det finns kriterier för att en författare skall kunna kallas Nationalskald. Hen måste vara allvarlig. Lekfulla nationalskalder finns inte. Ironiska postmodernister blir inte nationalskalder. Nej en nationalskalds verk skall vara begripliga, möjliga att känna igen sig i. Framförallt måste förstås en nationalskalds verk rymma Nationen Och så måste man kunna få syn på författaren bakom verket. En Nationalskald är en staty i rytmisk rörelse. Landet. Tiden, Läsaren och Författaren måste röra sig i samma rytm och i samma riktning. En samåkning genom tiden.

Det lyckas Ulf Lundell med.

Att pågå är svårt. Se bara på Heidenstam som har mycket gemensamt med Lundell: bägge lämnade Stockholm för ett stort och isolerat hus på landet där de känner sig ensamma. Bägge gillar att spränga in barndomsreferenser,- stenarna där barn jag lekt – bägge skriver som äldre fragmentarisk prosa, bägge tillber kvinnor men har svårt att leva med dem. Bägge undrar som gamla om de gjort rätt val. Bägge har allt sämre kontakt med omvärlden. Lundell har knappt ens en brevlåda i denna bok. Heidenstam designar sitt hus, Lundell målar.

Denne fascinerande Lundell har jag porträtterat i radions P 1 Kultur.

Klicka här om Du vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7226263