Länge levde dokumentärfilmen i skuggan av spelfilmen. Idag är det nästan tvärtom. Till och med på bio ökar antalet dokumentärer. 2018 utgjorde dokumentärerna 12 procent av alla filmer som hade premiär under året.  Ser man enbart till de svenska långfilmerna var 40 procent dokumentärer. Men den siffran säger inte så mycket. En stunds zappande i någon strömningstjänst visar att allt och alla kan bli dokumentärfilm. Dokumentärfilmen går i takt med samtiden. Den svarar mot vår tids behov av äkthet (sanning är ett för stort ord). Dokumentärfilmens publika uppsving började innan Trump kom till makten, men hans och andra populisters effektiva produktion av lögner har gjort genren än mer efterfrågad. Samma utveckling finns inom litteraturen där sakprosa sedan flera år säljer mer än fiktion och autofiktion är en växande genre. Autenticitet är tidens nyckelord. Det är också en bristvara.

Produktionen av dokumentärfilm är så omfattande att subgenrer behövs: politiska filmer, historiska filmer, porträttfilmer, naturfilmer, kulturfilmer, vetenskapliga filmer, konsertfilmer och så vidare. Det är bara essäfilmen som tycks ha det fortsatt svårt. Eric M Nilsson har inte fått många efterföljare. 

Så vad är problemet? 

Svar: dokumentärfilmen har blivit allt mindre film, alltmer reportage. Det räcker inte längre  att skilja dokumentär från fiktion, det gäller att skilja mellan ”film” och ”filmade inslag”. 

Läs mer i nättidningten POW, Point of View: http://povfilm.se/52/