Jag sitter nästan längst fram och har dessutom en teaterkikare med mig. Bob Dylan är inte känd för sin scenutstrålning, men från tidigare konserter vet jag att det lönar sig att titta noga. Som alla artister signalerar Dylan med sin kropp. Det är bara det att han är så diskret. Kroppen säger inte det han vill få fram till publiken, den säger hur han känner sig.
Och det här är leendenas kväll. Dylan ger oss tre sorters leenden i Globen:
Efter nästan varje sång kommer ett försynt leende. Ett sådant som en pastor på provtjänstgöring kan kosta på sig när han känner att han lyckas: inte så tydligt så att församlingen blir irriterad på den självgode predikaren. Men Dylan kan bara inte låta bli att le när han prickat in en textrad med särskild precision. När han improviserat på pianot och faktiskt fått ihop ackorden. När han blixtsnabbt ändrat ett ord i en sång så att texten får en ironisk mening.
Och så scenartistens speciella leende när publik och artist upplever musiken i samma andetag. När Dylans värld är vår värld.
Och så det tredje leendet. Ett klurigt, när han inser att han lyckas överraska sina fans ännu en gång. Denna kväll blir det när han sjunger Girl from the North Country, långt från ursprungets countrymjukhet men med en ny intensiv laddning. Det är verkligen en författare som framför sin dikt, ja han nästan gestaltar den som en skådespelare.
Dylans röst har blivit mörkare och starkare. Bandet som varit med honom de senaste åren har reducerats och spelar rockigare. Steelgitarren klagar inte, den är nervös och snabb. Dylan har bråttom till nästa berättelse.
Denna kväll är Dylan angelägen om att vi ska höra texterna. Det är slut med mummelsången som utgick från att alla kunde texterna. I Globen påminns jag om att Dylan under en kort tid i Greenwich Village var med i en teatergrupp. Flickvännen Susan Rotolo hade introducerat honom till Brecht och Weil. Det resulterade i sången When the Ship Comes In, enligt Joan Baez skrivit en kväll när de inte fick dela rum på ett hotell eftersom de inte var gifta. Dylans förebild var Sjörövar-Jennys Sång i Tolvskillingsoperan. Nu sjunger han tydligt som en Brecht-skådespelare men med rytmen från amerikansk talking-blues. Resultatet är att texterna i Scarlet Town, Pay in Blood och Early Roman Kings är hypnotiskt intensiva. Många av sångerna denna kväll kommer från Dylans sena skivor, framförallt Tempest. Dylan får dem att tala med varandra, han motsäger sig själv i låtvalet. Girl from the North Country följs av Lovesick skriven 30 år senare. Den ena författad 1963, den andra är skriven i slutet av 90-talet när han skapade Time out of Mind som många trodde skulle bli hans bittra avsked från musiken.
Men här står han alltså igen, 22 år senare. Skäggstubben är mörk, han har skaffat dubbelhaka och när han kurar bakom pianot verkar kläderna för stora. En gammal man alltså. Men synnerligen levande. Så utåtriktat har han inte sjungit sedan 70-talets Rolling Thunderturné och de religiösa skivorna.
Nördstatistiken säger att han sjungit en del av sångerna mer än 1000 gånger (förmodligen i nästan lika många versioner) men denna kvälls känns de som om de vore skrivna i förra veckan.
I sitt Nobeltal som han läste in till pianoklink, säger Dylan att Shakespeare förmodligen inte tänkt på sina pjäser som litteratur utan på vilka skådespelare han skulle använda och hur pjäsen skulle sättas upp. Denna kväll arbetar Dylan i Shakespeares anda: orden blir kropp. I sångerna delar vi erfarenheter och känslor.
Att han lyckas framgår när jag läser recensionerna. Kritikerna har hört olika konserter. Bra. Det är bara i de stora konstnärernas verk som alla kan spegla sig och känna igen sig själva – hur olika de än är.
Själv ska jag försöka se någon mer konsert under den pågående turnén. I väntan på det rekommenderar jag lyssning på Dylans smarta och bildande radioprogram Theme Time Radio Hour (inspelade 2006 till 2009). Det sänds varje morgon kl. 08.00 och gör förstås all annan radio onödig…
Mikael Timm 