Maria Stepanova är rysk poet, kritiker och samhällsdebattör lika känd för sina dikter och essäer som för den websajt hon driver. Nu har hon skrivit en bok som kombinerar sovjetisk och rysk historia, med mediakritik, litteraturhistoria, personliga minnen, konsthistoria och mycket annat i en bok som kallas roman, men är så mycket mer.

Minnen av Minnet. Titeln tål att smakas på. Vad betyder den? Att det finns ett förflutet någonstans – svårt att få tag på. Och att vi minns det olika?

Det temat har många varit inne på – men Maria Stepanovas bok tillhör en genreblandning som är lika sällsynt som tryffel – den mellan roman och essä, en genre som aldrig varit stor men i autofiktionens och identitetskulturens tidevarv närmast dött ut. Maria Stepanova är sålunda en otidsenlig författare. Det går inte att säga vad hon vill, inte vad hon tycker politiskt, knappt ens vem hon är trots att en stor del av boken handlar om hennes familj från tiden innan revolutionen till våra dagar. 

Familjekapitlen består av brev, anteckningar, dagböcker som väcker upp det förflutnas gestalter så att de kommer oss så nära att man vill läsa flera böcker bara om dem. I de mellanliggande kapitlen reflekterar Stepanova över 1900-talshistorien, men inte som en forskare eller journalist utan som hemlighetsfull privatperson, som i Montaignes anda låter funderingarna över en kärlekens väsen blandas med betraktelser av litteratur, konst, fotografi och judisk historia. 

Hela tiden tvivlar hon på sin egen text, det vill säga på hur minnena ska tolkas och därmed vidgas boken till en sorts 1900-tals krönika berättad som personliga utvikelser från det stora skeendet. Stepanova är inspirerad av Susan Sontag, Roland Barthes och Walter Benjamin – hon delar hans ömsinta intresse för tingen – och den tysk-brittiske W G Sebald men lika mycket av sin faster. 

Listan över kulturella frändskaper kan förlängas utan att riktigt göra Maria Stepanovas enastående bok rättvisa. För till skillnad från sina föregångare som alla sysslade med vad Barthes kallade ”punktum”, fixerade ögonblick i det förflutna, så är Stepanova en byggare. Jag associerar till dataspelet Sim City där man av fragment från det förflutna konstruerar en värld där mycket är välbekant men allt är nytt, där fakta blandas med visioner, ekonomi med svärmeri. Stepanova har använt ordet postminne, alltså som postmodernism. Vi lever i en tid utan exakt minne – efter minnet och måste följaktligen bygga det förflutna precis som vi konstruerar framtiden. 

Stepanovas klippteknik är virtuos. Hon skriver om varför Rembrandt framställer sig så ful i sina självporträtt för att koppla till vår tids selfies. Det är infallsrikt, personligt och coolt opretentiöst. Och Stepanova och översättaren Nils Håkansson har skapat ett kvicksilversnabbt samtida språk. Ja, Stepanova ger liv åt en romangenre som föreföll dö ut med Milan Kundera. Ja, mer än så – hon visar att det är roligt att tänka. Rentav förföriskt. Vilket väl är så otidsenligt att det nästan är otänkbart. Men jag kommer att minnas Minnen av Minnet. 

Här en länk till Kulturnytt om Du vill höra texten som radio: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7262266