Denna höst kommer en tjock biografi om Carl-Michael Bellman, den ende svenske författare från 1700-talet vars texter fortfarande är levande för många svenskar.

Men vem var Bellman?

Den frågan besvarar litteraturvetaren och författaren Carina Burman i en tjock biografi. Eller rättare sagt: hon försöker besvara den vilket visar sig vara svårare än man kan tro. 1700-talets värld är avlägsen och huvudpersonen själv finns inte i sociala medier, blev inte intervjuad i tv och hans självbiografi är bara ett par sidor lång.

Om Burmans bok och Bellman berättar jag dels i en kortare recension, dels i ett samtal i radions P 1 Kultur:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7299187

Robert Frank är död. Att en 94 år gammal man avlider är knappast överraskande och hans död kommer inte att förändra världen. Det gjorde han redan för ett halvsekel sedan. 1959 kom en enkel fotobok: The Americans. En okänd fotograf hade med hjälp av ett stipendium bilat genom USA i flera år och ur tiotusentals bilder sorterade han ut ett hundratal som visades utan förklaringar: bara med korta platsangivelser: ”S:t Petersburg, Florida”; ”Cocktail party New York City”; ”Funeral S.t Helena, South Carolina” Och så vidare. Frank använde en Leica med 35mm:s lins och var tvungen att vara nära sin motiv. Men inte för nära. Det finns alltid en distans i bilderna. Fotografen ser men är inte delaktig.

I mitt ex från 80-talet är det lätt att irriteras över gråtonerna, det är för lite svärta, det är verkligen ingen superb fotobok. Men Frank lyckades med denna enda bok förändra fotografins historia och vårt sätt att uppfatta U.S.A. Det är inget polemiskt fotografi, han understryker inte sina egna åsikter eller känslor. Det är sobra, odramatiska bilder som visar vardagen. Jack Kerouac skrev förordet:

”That crazy feeeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out nof the jukebox or from a neraby funeral, that’s what Robert Frank has captured”. Fast det stämmer inte. Kerouac och Frank förstod varandra väl (senare gjorde Frank den bästa filmen som finns om beatgenerationen, ”Pull my daisy” byggd på en text av Kerouac) men deras temperament var helt olika. Frank kom som vuxen till Amerika, han var uppväxt i Schweiz och förblev en främling i det nya hemlandet. Och lika självupptagen som Kerouac var, lika diskret var Frank. Han verkar ha haft ett ovanligt litet ego för att vara konstnär och ett desto större intresse för andra. Han var först och främst en iakttagare, inte en tolkare. Men han var en iakttagare som kände med dem han fotograferade. 

Ju mer vi avlägsnar oss från 50-talet, ju tydligare blir melankolin i Robert Franks bilder. De är en sorgesång över drömmar som inte blev av.  Robert Frank blev en fixstjärna som för alltid ändra dokumentärfotografin och street photography. Filmare, dramatiker och målare har också studerat Robert Franks bok som satt tydliga spår. Många filmare är också inspirerade Men han övergav fotokonsten för dokumentärfilmen. Bland annat är han känd för ”Cocksucker blues” en film om Rolling Stones USA-turné 1972. Bilderna av turnélivet var sådana att bandet stoppade distribution av filmen, den fick bara visas någon gång per år när regissören själv var med. Jag har sett några avsnitt av filmen som förvisso är provokativ men långtifrån har samma styrka som The Americans. 

Ett fint porträtt av Robert Frank finns i brittiska The Guardian:https://www.theguardian.com/artanddesign/2019/sep/11/robert-frank-the-americans-outsider-genius-photography?CMP=share_btn_link

Enrique Vila-Matas roman Man kommer aldrig från Paris.

Som tonåring läste jag Hemingways En fest för livet, en bok som gavs ut efter hans död och som länge räknades som ett marginellt verk. Men det visste jag inte när jag läste boken på rasterna, på bussen, över läxböckerna. Det låter som det är en väldigt lång bok, men mitt tummade exemplar är bara på 201 sidor. Den kostade 19, 50 i häftad upplaga, vilket för en 14-åring var en avsevärd summa. Men boken var definitivt värd hela terminens veckopengar!

Jag hade aldrig varit utomlands men efter att ha läst om caféliv, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound och kanske framförallt om stadens gator visste jag att jag skulle åka till Paris. Och när jag väl lämnat skolan några år senare gick första utlandsresan förstås till Paris. Man skulle kunna tro att jag blev besviken – trots allt var det ju femtio år sedan Hemingway varit där. Men inte. Allt var precis som i boken!  

Sedan dess har jag omvärderat Hemingways författarskap och den enda av hans böcker som jag numera läser om är – En fest för livet. Jag är inte ensam om detta. I Enrique Vila-Matas nya roman Man kommer aldrig från Paris är berättaren (en lätt igenkännbar variant av författaren själv) besatt av Hemingway sedan ungdomsåren. Ja, han vill gärna till och med se ut som Hemingway vilket är svårare än man kan tro (en av de få i Sverige som lyckats var Evert Taube, som lät fotografera sig som Hemingway och skrev brev till denne – dock utan att få svar). 

Vila-Matas leker ofta med att blanda verkliga, påhittade och påverkade författares liv. Här berättar han om ett par ungdomsår i Paris där han fick låna en vindskupa av Marguerite Dumas och dessutom fick goda råd av henne medan han sliter med sin roman. Författarnamnen vimlar förbi, den unge berättaren trånar efter kvinnor, ord och tillhörighet. Han har svårt att komma staden lika nära som Hemingway men ger sig naturligtvis inte. Vila-Matas umgås mest med andra spanskspråkiga, Hemingway umgicks mest med andra engelskspråkiga. Men hela tiden lockar Paris dem att ta ett steg till, att sluta observera och bara leva i Paris.

Men de som kommer Paris riktigt nära försvinner i staden och hörs för det mesta aldrig mer. Av egen erfarenhet vet jag att den som verkligen ägnar sig åt att älska Paris inte hinner med att skriva den där boken man drömmer om…

Men Vila-Matas lämnade Paris, precis som Hemingway gjorde. Bägge blev framgångsrika. Bägge skriver mer förälskat om Paris än om människor. Bägge skriver om andra viktiga författare. Bägge är roliga. Framförallt är bägge fortfarande förälskade i staden de inte vill eller kan komma ifrån

”Man kommer aldrig från Paris” är en fest att läsa, en eldfluga i det kommande mörkret. Och om den inte räcker finns ju alltid Hemingways roman…