Enrique Vila-Matas roman Man kommer aldrig från Paris.

Som tonåring läste jag Hemingways En fest för livet, en bok som gavs ut efter hans död och som länge räknades som ett marginellt verk. Men det visste jag inte när jag läste boken på rasterna, på bussen, över läxböckerna. Det låter som det är en väldigt lång bok, men mitt tummade exemplar är bara på 201 sidor. Den kostade 19, 50 i häftad upplaga, vilket för en 14-åring var en avsevärd summa. Men boken var definitivt värd hela terminens veckopengar!

Jag hade aldrig varit utomlands men efter att ha läst om caféliv, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound och kanske framförallt om stadens gator visste jag att jag skulle åka till Paris. Och när jag väl lämnat skolan några år senare gick första utlandsresan förstås till Paris. Man skulle kunna tro att jag blev besviken – trots allt var det ju femtio år sedan Hemingway varit där. Men inte. Allt var precis som i boken!  

Sedan dess har jag omvärderat Hemingways författarskap och den enda av hans böcker som jag numera läser om är – En fest för livet. Jag är inte ensam om detta. I Enrique Vila-Matas nya roman Man kommer aldrig från Paris är berättaren (en lätt igenkännbar variant av författaren själv) besatt av Hemingway sedan ungdomsåren. Ja, han vill gärna till och med se ut som Hemingway vilket är svårare än man kan tro (en av de få i Sverige som lyckats var Evert Taube, som lät fotografera sig som Hemingway och skrev brev till denne – dock utan att få svar). 

Vila-Matas leker ofta med att blanda verkliga, påhittade och påverkade författares liv. Här berättar han om ett par ungdomsår i Paris där han fick låna en vindskupa av Marguerite Dumas och dessutom fick goda råd av henne medan han sliter med sin roman. Författarnamnen vimlar förbi, den unge berättaren trånar efter kvinnor, ord och tillhörighet. Han har svårt att komma staden lika nära som Hemingway men ger sig naturligtvis inte. Vila-Matas umgås mest med andra spanskspråkiga, Hemingway umgicks mest med andra engelskspråkiga. Men hela tiden lockar Paris dem att ta ett steg till, att sluta observera och bara leva i Paris.

Men de som kommer Paris riktigt nära försvinner i staden och hörs för det mesta aldrig mer. Av egen erfarenhet vet jag att den som verkligen ägnar sig åt att älska Paris inte hinner med att skriva den där boken man drömmer om…

Men Vila-Matas lämnade Paris, precis som Hemingway gjorde. Bägge blev framgångsrika. Bägge skriver mer förälskat om Paris än om människor. Bägge skriver om andra viktiga författare. Bägge är roliga. Framförallt är bägge fortfarande förälskade i staden de inte vill eller kan komma ifrån

”Man kommer aldrig från Paris” är en fest att läsa, en eldfluga i det kommande mörkret. Och om den inte räcker finns ju alltid Hemingways roman…