Robert Frank är död. Att en 94 år gammal man avlider är knappast överraskande och hans död kommer inte att förändra världen. Det gjorde han redan för ett halvsekel sedan. 1959 kom en enkel fotobok: The Americans. En okänd fotograf hade med hjälp av ett stipendium bilat genom USA i flera år och ur tiotusentals bilder sorterade han ut ett hundratal som visades utan förklaringar: bara med korta platsangivelser: ”S:t Petersburg, Florida”; ”Cocktail party New York City”; ”Funeral S.t Helena, South Carolina” Och så vidare. Frank använde en Leica med 35mm:s lins och var tvungen att vara nära sin motiv. Men inte för nära. Det finns alltid en distans i bilderna. Fotografen ser men är inte delaktig.

I mitt ex från 80-talet är det lätt att irriteras över gråtonerna, det är för lite svärta, det är verkligen ingen superb fotobok. Men Frank lyckades med denna enda bok förändra fotografins historia och vårt sätt att uppfatta U.S.A. Det är inget polemiskt fotografi, han understryker inte sina egna åsikter eller känslor. Det är sobra, odramatiska bilder som visar vardagen. Jack Kerouac skrev förordet:

”That crazy feeeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out nof the jukebox or from a neraby funeral, that’s what Robert Frank has captured”. Fast det stämmer inte. Kerouac och Frank förstod varandra väl (senare gjorde Frank den bästa filmen som finns om beatgenerationen, ”Pull my daisy” byggd på en text av Kerouac) men deras temperament var helt olika. Frank kom som vuxen till Amerika, han var uppväxt i Schweiz och förblev en främling i det nya hemlandet. Och lika självupptagen som Kerouac var, lika diskret var Frank. Han verkar ha haft ett ovanligt litet ego för att vara konstnär och ett desto större intresse för andra. Han var först och främst en iakttagare, inte en tolkare. Men han var en iakttagare som kände med dem han fotograferade. 

Ju mer vi avlägsnar oss från 50-talet, ju tydligare blir melankolin i Robert Franks bilder. De är en sorgesång över drömmar som inte blev av.  Robert Frank blev en fixstjärna som för alltid ändra dokumentärfotografin och street photography. Filmare, dramatiker och målare har också studerat Robert Franks bok som satt tydliga spår. Många filmare är också inspirerade Men han övergav fotokonsten för dokumentärfilmen. Bland annat är han känd för ”Cocksucker blues” en film om Rolling Stones USA-turné 1972. Bilderna av turnélivet var sådana att bandet stoppade distribution av filmen, den fick bara visas någon gång per år när regissören själv var med. Jag har sett några avsnitt av filmen som förvisso är provokativ men långtifrån har samma styrka som The Americans. 

Ett fint porträtt av Robert Frank finns i brittiska The Guardian:https://www.theguardian.com/artanddesign/2019/sep/11/robert-frank-the-americans-outsider-genius-photography?CMP=share_btn_link