Debatten om Nobelpriset i litteratur har – som så ofta förr – inte handlat om texter utan om politik. Eller åtminstone om symbolpolitik. Eftersom Peter Handke har ifrågasatt användningen av begreppet folkmord för massavrättningarna i  Srebrenica och talade vid Slobodan Milosevic begravning är han väl krigshetsare. Eller kanske smygfascist? 

Ja, skum är han i alla fall. 

Nu är inte svenska media de enda som har ifrågasatt valet av Peter Handke men i Sverige har den politiska vinkeln överskuggat den litterära. Men det är alltså inte Nobels Fredspris Akademien delat ut. Det är litteraturpriset. Som fredspristagare är Peter Handke otänkbar. Som litteraturpristagare är han ett mycket rimligt, ja rentav ett bra val.

I Alfred Nobels testamente står att priset skall ges till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Mer än så sägs inte. Och i denna enda mening finns ett ord som är svårt att tolka. Betyder ”idealisk” att pristagaren skall ha skrivit den ”bästa” litteraturen eller betyder ”idealisk” i själva verket ”idealistisk”, alltså att pristagaren skall ha skrivit i humanistisk anda?

Väljer man att tolka Nobel som att priset skall gå till en idealistisk författare är Handke inget bra val. Å andra sidan kan man säga att det var väl i så fall var inte heller Beckett, Faulkner, Claude Simon, Elfriede Jelinek och många andra självklara pristagare. Själv kommer jag på rak hand bara på Orhan Pamuk, Herman Hesse, Thomas Mann bland ”idealistiska” prosaister. Och kanske Bob Dylan bland poeterna. Men ju mer man läser, desto svårare är etiketteringen. Men översätter man istället ”idealisk” med ” fulländad, fullkomlig” är Handke ett mycket rimligt val. Han är en författare som lika ambitiöst som Proust föresatt sig att nagla fast ögonblicket med språket. Att hitta ”le mot juste”, det rätta ordet har varit Peter Handkes ambition i mer än ett halvsekel. Varje bok handlar om beskrivningens svårighet.

Politiska dumheter har flera Nobelpristagare begått: Jean-Paul Sartre (som vägrade ta emot priset men senare vill ha pengarna) hyllade Sovjetunionen under Stalin och… Nej, låt oss lämna det spåret. Nobelpristagare är inte alla goda människor. Och skulle Akademien kräva gott omdöme av pristagarna skulle förmodligen vartannat pris få ställas in. Men nu ska priset gå en god skribent, inte till en god människa – även om kombinationen är tänkbar

Att Handke talade vid Milosevic begravning var naturligtvis omdömeslöst även om det är värt att minnas att Handke inte är en polemiserande författare engagerad i tidens frågor, utan snarare en inåtvänd undersökare av språket och existensens ångest. I en kort intervju när han fått beskedet sade Handke till franska journalister ”Je suis littérature pure”. Klumpigt översatt: ”Jag är enbart litteratur”. Ett uttalande som dels placerar honom i en litterär tradition (Flaubert), dels signalerar att han inte har politiska ambitioner.

Hade Nobel stipulerat att litteraturpristagaren skulle vara fredsvän hade Handke och Hemingway, Faulkner (och rätt många andra) kunnat strykas från listan. Men nu gäller det alltså ett pris till en skicklig författare. Det är Handke. Läs t ex ”Vägen till Saint-Victoire”, ”Den sanna känslans ögonblick” eller ”Tankar om tröttheten”.

Vill Du få fler argument för att läsa Handke finns här en länk till två radiosändningar om Nobelpriset i litteratur där jag medverkade:

Först kulturnytts sändning när priset tillkännagavs: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1369851?programid=478

Och så en länk till och Lundströms bokradio där jag också deltog: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1386174?programid=4381