Rapp brukar inte vara något jag skriver om. Faktiskt har jag bara varit på en enda rappkonsert. Det var Kayne West spelade i Stockholm för tio år sedan. Sedan dess har jag förstås hört hans musik och läst den ena artikeln efter den andra om hans bisarra uppförande: hur han rusade in på scenen 2006 och tyckte att han själv skulle få ett MTV-pris istället för dem juryn utsett. Tre år senare när MTV delade ut ett pris till Taylor Swift var West tillbaka på scenen och avbröt pristagaren, något som fick president Obama som annars är försiktig med starka uttryck att kalla West för ”Jackass”. 

Andra har använt betydligt starkare ord om denna produktive, überkaxige och faktiskt rätt bildade artist (till en början ville en del skivbolag inte ha med West att göra eftersom de tyckte han var för långt från den gatukredd en rappare behöver). Dessutom är han synnerligen produktiv som kompositör, producent av andras skivor och affärsman. Ingen kan kritisera honom för att ligga på soffan och räkna miljonerna. 

Så varför skriver jag nu om Kayne West?

Jo, jag har lyssnat till hans nya skiva Jesus is Kingmed växande beundran. Skivan har fått ett ganska ljummet mottagande i Europa, kanske beroende på att Kayne West efter att ha skämt ut sig i mångas ögon genom att förklara sitt stöd för Donald Trump nu gör saken värre genom att göra en missionerande skiva.,

Så förväntningarna var låga när jag började genomlyssningen. Egentligen var jag ute för att förstå hans provokation. Jag förväntade mig inte att njuta av musiken. Men jag blev förvånad. Jesus is King skiljer sig markant från hans tidigare skivor. Inte bara genom texterna utan kanske främst genom musiken. Till skillnad från nästan alla andra rappare har Kayne West börjat skriva extremt korta sånger, det är 11 sånger på 27 minuter. Han blandar också rappen med sång och ett par spår är vackert melodiska, t ex Watergjord tillsammans med Ant Clemons. Men det mest överraskande är instrumenteringen. Fantastisk basgång i Closed on Sunday(som uppmanar folk att lämna twittrandet för att istället gå i kyrkan). OK. Kanske inte så djupsinnigt men lyssna till hur slagverken kommer in efter 50 sekunder i Selahoch följs av Hallelulja-kören innan Kayne är tillbaka med texten. Och vilken blandning av elektro och stämsång i Hands On. Och den inledande slingan med leksaksinstrument i Use this Gospel.

Varje låt skiljer sig från den föregående. Och i vartenda spår finns suverän användning av loopar, vocorder, ekon och allt annat som går att ta fram ur studiobordet. 

Sammantaget gör Kayne West gospel, Aretha Franklin-inspirerad soul, jazz, R’n’B och ibland till och med … rapp. Allt med texter djupt rotad i amerikansk folklig religiös musik. Därmed sagt att det trots allt inte främst är en skiva att leta budskap i (det är övertydligt), istället är det en njutning att följa musiken. De korta melodierna är fyllda av påhittighet i komposition, arrangemang och produktion. Visst kan man tala om spretighet – men den är oavbrutet intressant.

Sent skall syndaren vakna. Jag tror inte Kayne West kommer att hålla sig kvar länge i denna stil – men åtminstone just nu skriver jag in mig i Kayne Wests fanclub.