Bror Gunnar Jansson är en av Sveriges mest egensinniga musiker – en öronöppnare oavsett vilken genre man gillar. Namnet låter helylle men man behöver höra några takter ur någon av hans fem skivor för att stanna upp. Rösten kommer från en musiker som verkar ha legat i marinad i ett sydstatsträsk sedan 30-talet för att plötsligt vakna upp i ett gotiskt dataspel.
Strange är bara förnamnet.
De första skivorna signalerar autentisk blues, fast det är Bror Gunnars egna kompositioner. Den senaste skivan, They found my body in a bag, innehåller true-crime-sånger om förskräckliga mord.
Sista novemberveckan gästade han Stockholm med ett framträdande på Slaktkyrkan, inte långt från Globen där Lars Winnerbäck framträtt en dag tidigare. De två artisterna är varandras motsats. Winnerbäck är en ironisk folkhemsbyggare, Jansson är nedstrålad från ett rymdskepp där 30-tals akustik blues, jazz och skräckromaner från 1800-talet dominerar. Han spelar alltså inte stiltrogen blues utan nyskapad, stiliserad musik. Mycket riktigt har Bror Gunnar Jansson haft framgång i Frankrike där teater, opera och film är nyfiken och genreöverskridande och ”realism” inte automatiskt är av godo. Janssons skruvade, vilda och mycket teatrala musik är hans alldeles egen och så långt från gubb-blues man kan komma.
På scen är det ännu mer gränsöverskridande med distade gitarrer i långa solon och hårt slagverk i. Skivorna är mer inbjudande. Så om Du inte redan gjort det är det dags att upptäcka den svenska musikens särling – Bror Gunnar Jansson.
Lyssna gärna i kronologisk ordning – de första skivorna är mer bluesiga, de senare mer skruvade.
Sedan är det bara att maxa upplevelsen med en konsert.
Här en länk till Janssons hemsida:
Mikael Timm 