Så här i Nobelpristider kan det vara värt att minnas en författare som aldrig fått priset – kanske är han alltför ironisk…

För fyrtio år sedan meddelade det Tjeckoslovakiska utrikesministeriet att författaren Milan Kundera förlorat sitt medborgarskap på grund av anti-kommunistisk verksamhet. Kundera bodde redan i Paris men det blev en världsnyhet. 

   När nu den tjeckiske kulturministern meddelar att Kundera fått tillbaka sitt medborgarskap och tillägger att Kundera är Tjeckiens största författare bryr sig ingen. Beslutet är en ironi i som hade kunnat förekomma i en av Kunderas ironiska romaner som undersöker gränsen mellan kollektiv och individ. Kundera som fyllde 90 i våras borde ha fått Nobelpriset för länge sedan. Under 70- och 80-talen förnyade han romankonsten när han övergav psykologiska porträtt och noggranna miljöbeskrivningar och ersatte dem med påhittiga intriger och intellektuella resonemang. Sedan dess har han utvecklat essäkonsten i en serie roliga, infallsrika och djupt allvarliga texter om litteratur, musik och Europas historia. 

Att en författare blir tagen till nåder av sitt forna hemland (nåja hälften av det, Tjeckoslovakien delades 1993) när han upphört publicera sig är också det en ironi Kunderas anda. Hans berättelser visar oss att det otänkbara inträffar förr eller senare och nästan alltid med oönskad effekt. Vi är alla maktlösa gentemot historiens ironier. 

Kunderas anseende har minskat i väst av två anledningar. Dels därför att det inte finns någon järnridå som gör oss nyfikna på den andra sidan, dels därför att Kunderas böcker skrivna i Frankrike vägrar vara feministiska, miljövänliga eller på annat sätt signalera ”jag är med er”. Han är numera lika svårursäktad i väst som han en gång var i öst

Det är logiskt. Vi lever vi i en tid som föredrar bekräftelse snarare än avslöjanden. Den författare som inte omfamnar tidsandan är inte värd att läsa. Kollektiv entusiasm är lika viktig i väst som den en gång var i öst. Just därför hade jag velat höra att Nobelpristal av Kundera. Roligt, oförsynt och provocerande.

Du kan läsa hela denna artikel i Fokus Nätupplaga:

https://www.fokus.se/2019/12/milan-kundera-far-upprattelse-efter-40-ar-i-exil-men-nastan-ingen-i-vast-bryr-sig/

Vad är det som är så märkligt med Handke? Vad har han gjort som ingen annan gjort?

Vi som gillar Peter Handke har inte haft det så lätt de senaste veckorna. Hur ska man förklara Peter Handkes storhet. Jag kan inte minnas en europeisk nobelpristagare som varit så lite läst, också av bokvänner. Så hur ska man förklara vad som gör Handke märklig, vad som gjort att han i decennier setts som en möjlig Nobelpristagare?

När priset var tillkännagivet gick jag tillbaka till den bok jag råkade läsa först av Handke därför att jag fick den i julklapp 1976 av en tyskkunnig vän. Den sanna känslans ögonblick. I titeln finns hela Handkes författarskap. Den.  Sanna.   Känslans.  Ögonblick.  Alltså ett oerhört sanningskrav. Exakt vad händer i ett visst ögonblick? Det är frågan Handke ställer gång på gång. Och han litar inte på sina egna ord. Han tar om, borrar sig ned i ögonblicket. Tar fram varje nyans. Det är ingen slump att han pluggade juridik i fyra år.

Huvudpersonen i Den sanna känslans ögonblick är en ung pressattaché i Paris som jobbar för den österrikiska ambassaden. Han har inte speciellt mycket att göra. Han läser tidningarna och klipper ur artiklar som handlar om hemlandet. Ibland skriver han till någon redaktör och påpekar att det där blev fel. Han har hustru, barn, älskarinna – men är förfrämligad för allt. Pressattachén som känner sig främmande i sin hyrda stora andrahandslägenhet, i det land han bebor, inför sin hustru, inför sitt barn. Han kan inte dela världen, ens ett ögonblick med andra.

Handke är alienationens diktare. Kanske därför det blivit så mycket polemik och så svårt att få till stånd ett samtal. Hos Handke är alla figurer främlingar. Hans hjältar har ingen identitet. Ingen tro. Inga åsikter. Alltså – ingen tillhörighet. De ser. De iakttar. De ser. De iakttar. Ett tillstånd mycket långt från dem som är aktiva på sociala media. De som vet vilka de är och vad de vill, vad som är rätt och vad som är fel.

Handkes figurer ifrågasätter allt: sina liv, sina åsikter, vad de ser, vad de känner.

Samtidigt finns i alla Handkes närmare hundra verk – romaner, teaterpjäser, essäer, hörspel, filmmanus, dikter, artiklar, recensioner – hela tiden en längtan efter försoning. I varje berättelse försöker han foga samman livet.

I en dikt som finns med i Wim Wenders film Himmel över Berlin visar Handke öppet sin längtan:

Als das Kind Kind war,
wußte es nicht, daß es Kind war,
alles war ihm beseelt,
und alle Seelen waren eins.

När barnet var ett barn

visste han inte att han var ett barn

allting var besjälat

och alla själar var en

I en liten film som jag tror är gjord innan Nobelpriset tillkännagavs sitter Handke i ett rörigt rum och låter sig intervjuas. Han tar fram en anteckningsbok, börjar skriva med små ivriga bokstäver. Sedan säger han:

Allt är främmande, nytt, oupptäckt, ännu inte berättat.

Vill Du lyssna på ett samtal om Peter Handke och Olga Tokarczuk som har sänts i P1 Kultur kan Du klicka på denna länk:https://sverigesradio.se/avsnitt/1425660