Så här i Nobelpristider kan det vara värt att minnas en författare som aldrig fått priset – kanske är han alltför ironisk…
För fyrtio år sedan meddelade det Tjeckoslovakiska utrikesministeriet att författaren Milan Kundera förlorat sitt medborgarskap på grund av anti-kommunistisk verksamhet. Kundera bodde redan i Paris men det blev en världsnyhet.
När nu den tjeckiske kulturministern meddelar att Kundera fått tillbaka sitt medborgarskap och tillägger att Kundera är Tjeckiens största författare bryr sig ingen. Beslutet är en ironi i som hade kunnat förekomma i en av Kunderas ironiska romaner som undersöker gränsen mellan kollektiv och individ. Kundera som fyllde 90 i våras borde ha fått Nobelpriset för länge sedan. Under 70- och 80-talen förnyade han romankonsten när han övergav psykologiska porträtt och noggranna miljöbeskrivningar och ersatte dem med påhittiga intriger och intellektuella resonemang. Sedan dess har han utvecklat essäkonsten i en serie roliga, infallsrika och djupt allvarliga texter om litteratur, musik och Europas historia.
Att en författare blir tagen till nåder av sitt forna hemland (nåja hälften av det, Tjeckoslovakien delades 1993) när han upphört publicera sig är också det en ironi Kunderas anda. Hans berättelser visar oss att det otänkbara inträffar förr eller senare och nästan alltid med oönskad effekt. Vi är alla maktlösa gentemot historiens ironier.
Kunderas anseende har minskat i väst av två anledningar. Dels därför att det inte finns någon järnridå som gör oss nyfikna på den andra sidan, dels därför att Kunderas böcker skrivna i Frankrike vägrar vara feministiska, miljövänliga eller på annat sätt signalera ”jag är med er”. Han är numera lika svårursäktad i väst som han en gång var i öst
Det är logiskt. Vi lever vi i en tid som föredrar bekräftelse snarare än avslöjanden. Den författare som inte omfamnar tidsandan är inte värd att läsa. Kollektiv entusiasm är lika viktig i väst som den en gång var i öst. Just därför hade jag velat höra att Nobelpristal av Kundera. Roligt, oförsynt och provocerande.
Du kan läsa hela denna artikel i Fokus Nätupplaga:
Mikael Timm 