På engelska betyder egentligen ordet ”film” ett tunt skikt eller en hinna. Jag tänker mig att filmen omger våra liv ungefär som atmosfären som omger jorden. Utan atmosfären skulle vår vackra blåa planet blir grå, kall och död. Utan film skulle livet vara grått, torrt och fattigt

Film är mer än något annat drömmarnas medium. En psykolog har sagt att vi alla är regissörer när vi drömmer. Men är alla regissörer drömmare? Frågan drabbar mig när jag ser bilderna från årets Guldbaggegala.

Den brittiske författaren, konstnären och kritikern John Berger som bland mycket annat skrev manus åt den schweiziske filmaren Alain Tanner har formulerat något av det vackraste som sagts om film: 

”I filmens himmel lär sig människor vad de kunnat vara och vad som tillhör dem utöver deras liv”.

Samma dag som den svenska filmvärlden hyllade sig själv på Guldbaggegalan invigdes ett museum ägnat Federico Fellini hans hemstad Rimini. Det var nämligen exakt 100 år sedan han föddes.

Mer än någon annan regissör var Fellini drömskapare. Han började som skämttecknare, skrev roliga radiopjäser, blev neorealistisk filmassistent och slutade som furste över våra drömmar.

Jag träffade honom en gång in filmstaden Cinecittà i Rom, ett möte som var svårt att arrangera. När jag kom dit en kväll stod hundratals människor utanför filmstudiorna. De drack kaffe, flirtade, putsade skorna, läste manus eller sov på gräset. Kort sagt: de väntade på att Fellini skulle säga åt dem vad de skulle göra.

Jag gick upp på hans kontor och han kom ut från ett annat rum. En elegant man i vit skjorta, slips och slipover. Han tittade vänligt på mig och sade att han gärna skulle svara på frågor. 

”Men inte denna kväll. I nästa vecka kanske. I London.

I London?

Ja, jag ska på banken där. Ni kan följa med.”

Sedan försvann han efter att artigt ha skakat hand.

Om jag nu minns rätt. Kanske var det en dröm.

Jag minns också hur jag under mina studier i italienska varje dag passerade centralstationen, Stazione Termini. En dag var det tyst från tågen. Tusentals människor stod på perrongerna, det var fullt på barer och i kiosker. Men inga tåg avgick trots att de stod beredda. Varför?

”Å, det beror på att han äter lunch. Det kan ta lite tid”, sade en tidningsförsäljare.

Och en trappa upp, på en rätt enkel restaurang satt Fellini och åt lunch med Marcello Mastroianni, hans favoritskådespelare. De talade och talade. Och världen stod stilla.

Fellini var den siste renässansfursten, en som skänkte sina undersåtar liv och glädje. När han avled 1993 åkte jag ut till Cinecittà där han låg på lit de parade i den studio där han spelat in Skeppet går och andra scener som krävde utrymme. På ett podium stod kistan mot en himmelsblå fond. Nino Rotas musik spelade. Vi var tusentals som gick förbi och böjde våra huvuden inför drömmarnas furste.

Jag vet inte om svensk film har några drömmar 2020. Det skulle i så fall vara teamet bakom Aniara, en av de senaste årens få svenska filmer som vågat lämna verkligheten och visar något vi inte har sett tidigare.

Vill Du läsa mer om Federico Fellini och hans vän och vän regissören Ettore Scola som 1933 gjorde en vacker och drömsk minnesfilm om Fellini: Che strano chiamarsi Federico (fritt översatt: Hur underligt är det inte att kalla sig Federico) kan Du beställa min bok Ögats Glädje via mikael.timm@telia.com

Någonstans har jag läst att varje författare har en oskriven bok inom sig. En som hen aldrig får någon ordning på, hur många sidor som än blir skrivna. Flauberts roligaste bok heter på svenska Den eviga dumheten och handlar om Bouvard och Péchuchet, två besserwissrar som skulle passa i vilket soffprogram som helst.  Oavslutad och helt oemotståndlig.

Min egen bok som aldrig blir avslutad handlar om Folkhemmet. Jag har ända sedan skolåren varit fascinerad av denna kärlek riktad mot det förflutna. När jag gick i gymnasiet trodde jag talet om folkhemmet var ett tecken på att de vuxna vägrade inse att världen ändrades. Men Dylan sjöng ”The Times They Are A-Changin’” så vi kids visste att vi hade tiden på vår sida.

När jag studerade statsvetenskap trodde jag att förtjusningen i folkhemmet var ett utslag för konservatism som kunde kombineras med att det gick att få anslag för att forska om svensk nutidshistoria.

På 80-talet tänkte jag att folkhemskärleken hängde samman med att något verkligen ändrades och var en slags snuttefilt för alla som avskydde förändring i form av finansvalpar och pudelfrisyrer. 

Kanske låg det något i alla förklaringarna. Eller så var jag helt fel ute. Från 80-talet och framåt har jag då och då försökt skriva något om Folkhemmet som jag tyckte var så märkligt att det borde stavas med stort F. 

Numera inser jag att det inte är någon idé att försöka skriva något kritiskt om Folkhemmet, åtminstone inte för publicering i Sverige. När tv-serien Vår tid är nuinleddes för något år sedan bestämde jag mig för att ge den en chans. Min skepsis mot Folkhemmet kunde ju vara ett misstag. 

Jag orkade med två avsnitt innan klichéerna blev övermäktiga. Som bekant är jag rätt ensam om det. Likadant är det med filmen och tv-serien om Hasse å Tage. Jag orkar bara inte med dessa hejdlösa kärleksförklaringar. Ändå såg jag en handfull av deras revyer. Jag till och med recenserade några av dem (med måttlig entusiasm). Detsamma gäller deras filmer som jag tyckte ännu sämre om.  Jag kan se vad de vill åstadkomma (ensamma eller tillsammans) men filmerna utövar ingen som helst dragningskraft på mig. Tage Danielson var en sympatisk man med hjärtat på rätta stället. Men hans dikter är putslustiga och ofta rätt platta. Och inte var Hasse Alfredson någon stor romanförfattare.

Må vara att svensk tv behöver producera nostalgi och att många vill återuppleva Hasse å Tage, men läser jag en enda kulturartikel till som hyllar 50-talet blir ”Folkhem” en svordom. (skicka gärna in förslag på hur den kan användas)

Jag missunnar ingen att frossa i Folkhemsnostalgi. En överdos av Hasse å Tage behövs kanske när Trump är på tv varje kväll.

Men vad ska vi som inte vill tröstas av Folkhemsnostalgi göra?

Själv läser jag Lenny Bruce, ser honom på Youtube och ser om Arthur Penns 60-talsfilm Mickey Oneo ch Bob Fosses Lenny från 1974. Och jag skulle gärna vilja se Jarl Kullei rollen som Lenny– jo, han gjorde den på Dramaten och det finns en bandad tv-version. Skivan när Kulle framför Lenny Bruce ’s monologer går att få tag på. Hans självbiografi How to talk dirty and influence peoplesäger vad det handlar om och finns på svenska som Konsten att vara fräck så det fäster.

Lenny Bruce hade en kort men intensiv karriär. Han har kallats stå-uppens fader men liknar ingen annan. Bruce vill göra en talad motsvarighet till jazz och var både rå och sublim. Och framförallt fantasifull.

Förföljd av polisen, plågad av missbruk, med ett eländigt privatliv blev hans karriär och liv kort. Han dog bara 40 år gammal år 1966 då jag köpte skivan du ser på bilden. Han var en varmare man än vad man kan tro av all som skrivits om honom. Men hans skämt var sylvassa och fungerar ännu i nådens år 2020. Som han själv sade:

Life is a four-letter word.

Ett Nygammalt År

Vad ska man säga om det nya året?

Ingenting om man vill vara på den säkra sidan. Själv inledde jag det med att se Shakespeares En vintersaga på bio. Det är Folkets Hus och Parker som på sina biografer visar en några år gammal uppsättning som gjordes av Kenneth Branagh och Rob Ashford för National Theatre i London.

Redan där visar det sig att Tiden är en skälm. Pjäserna och operorna som visas på dessa biografer brukar ju vara direktsända. Men året har knappt börjat innan Tiden lurar oss.

I Shakespeares pjäs är faktiskt tiden en person. Den har visserligen bara en enda replik som uttalas när handlingen förflyttas från Böhmen till Sicilien och 16 år har gått från föregående scen. Det är alltså ett brutalt filmklipp gjort 400 år innan filmen var uppfunnen. Ingen nutida teaterdramaturg skulle godkänna handlingen som är sanslöst ologisk. Bergman lät Tiden komma upp från parkett där hon satt längst fram (i Kristina Adolphsons gestalt) för att så gå upp på scen säga sin replik och gå ned på parkett igen. Genialt!

Regissörerna har placerat En Vintersaga i 1800-tals miljö, precis som Bergman gjorde 1994 på Dramaten. Bergmans spelplats är en herrgård som man kan tänka sig ligger inbäddad i vintermörkret, slottet i Böhmen är ganska likt. Ett rätt egendomligt val av spelplats, men om det är något man lär sig av pjäsen så är det att Tiden gör som den vill med oss. Branagh och Ashford börjar för övrigt sin uppsättning med en hommage till Fanny och Alexander (Bergman anspelar själv på sin film).

Och så där håller det på, lager på lager av betydelser och associationer. En Vintersagabrukar räknas till Shakespeares sagospel och i dem kan vad som helst hända. Precis som i En Midsommarnattsdröm finns hovintriger, folkliga fester, ordvitsar, musik, erotik, död och inte minst kärlek.

Och så har vi det här med Tiden som får sista ordet i årets första blogg – så att vi kan vakna till en ny Tid:

Jag, Tiden, prövar många, hjälper andra,

gör ont och gott och sprider skräck och glädje

Nu får jag lust att bruka mina vingar

och till ett flyktigt ögonblick helt snabbt

förvandla hela sexton års förlopp,

ett väldigt svalg! Ta inte illa upp,

ty jag har makt att bryta alla lagar,

att hjälpa eller stjälpa som jag vill.

Jag är precis densamme som jag var

när denna värld blev till, och skall förbli så.

Allt det som glittrar nu, det gör jag gammalt

och matt och dunkelt. Vad jag nu berättar

skall också mista glansen och bli glömt.

Nu vänder jag mitt timglas, nu skall scenen

helt plötsligt växla, som om ni, mitt herrskap,

just vaknat upp ur en törnrosasömn …

En ensam jul är dock en jul.