Ett Nygammalt År

Vad ska man säga om det nya året?

Ingenting om man vill vara på den säkra sidan. Själv inledde jag det med att se Shakespeares En vintersaga på bio. Det är Folkets Hus och Parker som på sina biografer visar en några år gammal uppsättning som gjordes av Kenneth Branagh och Rob Ashford för National Theatre i London.

Redan där visar det sig att Tiden är en skälm. Pjäserna och operorna som visas på dessa biografer brukar ju vara direktsända. Men året har knappt börjat innan Tiden lurar oss.

I Shakespeares pjäs är faktiskt tiden en person. Den har visserligen bara en enda replik som uttalas när handlingen förflyttas från Böhmen till Sicilien och 16 år har gått från föregående scen. Det är alltså ett brutalt filmklipp gjort 400 år innan filmen var uppfunnen. Ingen nutida teaterdramaturg skulle godkänna handlingen som är sanslöst ologisk. Bergman lät Tiden komma upp från parkett där hon satt längst fram (i Kristina Adolphsons gestalt) för att så gå upp på scen säga sin replik och gå ned på parkett igen. Genialt!

Regissörerna har placerat En Vintersaga i 1800-tals miljö, precis som Bergman gjorde 1994 på Dramaten. Bergmans spelplats är en herrgård som man kan tänka sig ligger inbäddad i vintermörkret, slottet i Böhmen är ganska likt. Ett rätt egendomligt val av spelplats, men om det är något man lär sig av pjäsen så är det att Tiden gör som den vill med oss. Branagh och Ashford börjar för övrigt sin uppsättning med en hommage till Fanny och Alexander (Bergman anspelar själv på sin film).

Och så där håller det på, lager på lager av betydelser och associationer. En Vintersagabrukar räknas till Shakespeares sagospel och i dem kan vad som helst hända. Precis som i En Midsommarnattsdröm finns hovintriger, folkliga fester, ordvitsar, musik, erotik, död och inte minst kärlek.

Och så har vi det här med Tiden som får sista ordet i årets första blogg – så att vi kan vakna till en ny Tid:

Jag, Tiden, prövar många, hjälper andra,

gör ont och gott och sprider skräck och glädje

Nu får jag lust att bruka mina vingar

och till ett flyktigt ögonblick helt snabbt

förvandla hela sexton års förlopp,

ett väldigt svalg! Ta inte illa upp,

ty jag har makt att bryta alla lagar,

att hjälpa eller stjälpa som jag vill.

Jag är precis densamme som jag var

när denna värld blev till, och skall förbli så.

Allt det som glittrar nu, det gör jag gammalt

och matt och dunkelt. Vad jag nu berättar

skall också mista glansen och bli glömt.

Nu vänder jag mitt timglas, nu skall scenen

helt plötsligt växla, som om ni, mitt herrskap,

just vaknat upp ur en törnrosasömn …