Någonstans har jag läst att varje författare har en oskriven bok inom sig. En som hen aldrig får någon ordning på, hur många sidor som än blir skrivna. Flauberts roligaste bok heter på svenska Den eviga dumheten och handlar om Bouvard och Péchuchet, två besserwissrar som skulle passa i vilket soffprogram som helst.  Oavslutad och helt oemotståndlig.

Min egen bok som aldrig blir avslutad handlar om Folkhemmet. Jag har ända sedan skolåren varit fascinerad av denna kärlek riktad mot det förflutna. När jag gick i gymnasiet trodde jag talet om folkhemmet var ett tecken på att de vuxna vägrade inse att världen ändrades. Men Dylan sjöng ”The Times They Are A-Changin’” så vi kids visste att vi hade tiden på vår sida.

När jag studerade statsvetenskap trodde jag att förtjusningen i folkhemmet var ett utslag för konservatism som kunde kombineras med att det gick att få anslag för att forska om svensk nutidshistoria.

På 80-talet tänkte jag att folkhemskärleken hängde samman med att något verkligen ändrades och var en slags snuttefilt för alla som avskydde förändring i form av finansvalpar och pudelfrisyrer. 

Kanske låg det något i alla förklaringarna. Eller så var jag helt fel ute. Från 80-talet och framåt har jag då och då försökt skriva något om Folkhemmet som jag tyckte var så märkligt att det borde stavas med stort F. 

Numera inser jag att det inte är någon idé att försöka skriva något kritiskt om Folkhemmet, åtminstone inte för publicering i Sverige. När tv-serien Vår tid är nuinleddes för något år sedan bestämde jag mig för att ge den en chans. Min skepsis mot Folkhemmet kunde ju vara ett misstag. 

Jag orkade med två avsnitt innan klichéerna blev övermäktiga. Som bekant är jag rätt ensam om det. Likadant är det med filmen och tv-serien om Hasse å Tage. Jag orkar bara inte med dessa hejdlösa kärleksförklaringar. Ändå såg jag en handfull av deras revyer. Jag till och med recenserade några av dem (med måttlig entusiasm). Detsamma gäller deras filmer som jag tyckte ännu sämre om.  Jag kan se vad de vill åstadkomma (ensamma eller tillsammans) men filmerna utövar ingen som helst dragningskraft på mig. Tage Danielson var en sympatisk man med hjärtat på rätta stället. Men hans dikter är putslustiga och ofta rätt platta. Och inte var Hasse Alfredson någon stor romanförfattare.

Må vara att svensk tv behöver producera nostalgi och att många vill återuppleva Hasse å Tage, men läser jag en enda kulturartikel till som hyllar 50-talet blir ”Folkhem” en svordom. (skicka gärna in förslag på hur den kan användas)

Jag missunnar ingen att frossa i Folkhemsnostalgi. En överdos av Hasse å Tage behövs kanske när Trump är på tv varje kväll.

Men vad ska vi som inte vill tröstas av Folkhemsnostalgi göra?

Själv läser jag Lenny Bruce, ser honom på Youtube och ser om Arthur Penns 60-talsfilm Mickey Oneo ch Bob Fosses Lenny från 1974. Och jag skulle gärna vilja se Jarl Kullei rollen som Lenny– jo, han gjorde den på Dramaten och det finns en bandad tv-version. Skivan när Kulle framför Lenny Bruce ’s monologer går att få tag på. Hans självbiografi How to talk dirty and influence peoplesäger vad det handlar om och finns på svenska som Konsten att vara fräck så det fäster.

Lenny Bruce hade en kort men intensiv karriär. Han har kallats stå-uppens fader men liknar ingen annan. Bruce vill göra en talad motsvarighet till jazz och var både rå och sublim. Och framförallt fantasifull.

Förföljd av polisen, plågad av missbruk, med ett eländigt privatliv blev hans karriär och liv kort. Han dog bara 40 år gammal år 1966 då jag köpte skivan du ser på bilden. Han var en varmare man än vad man kan tro av all som skrivits om honom. Men hans skämt var sylvassa och fungerar ännu i nådens år 2020. Som han själv sade:

Life is a four-letter word.