Ömtåliga Män

Ömtåliga Män

Denna vecka kom beskedet att Kirk Douglas avlidit, 103 år gammal. Ingen vekling precis, han arbetade efter fyllda 90 och var engagerad i tidens politiska frågor. Men att han blev så stor berodde på hans förmåga att spela fram sårbarhet för att inte säga skörhet under den råa ytan. Hans Spartacus (där han inte bara skådespelare utan också producent) anar sitt kommande nederlag. Likadant är det i västern Lonely are the Brave och Sheriffen i Dodge City där han gör en stilbildande spelar Doc Holliday. I filmatiseringen av Glasmenageriet (av Tennessee Williams) är han tillbakahållen. Den roll som han själv tyckte påverkade honom mest var när han spelade van Gogh (Han som älskade livet). Kirk bar alltid den ena skon oknuten ”så att jag inte skulle vara i balans”.

Inte bara en tuff kille.

Kirk Douglas karriär ledde så långt ifrån hans uppväxt som en fattig lumphandlares son att brukade talade om den som en B-film. Kanske var det känsligheten och inte hårdheten som gjorde att det gick så bra?

Det verkar också gälla de två huvudpersonerna i Thalasso, en smått osannolik film om hur två franska supermän med svårigheter träffas på ett spa. Skådespelaren Gérard Depardieu och författaren Michel Houellebecq har sina egna namn i filmen, men det är definitivt ingen dokumentär utan en välskriven spelfilm. 

Att spela mot Depardieu borde göra en amatör nervös men Houellebecq visar sig vara jämbördig. Hans stillsamt sure misantrop är helt lysande, en kombination av Buster Keaton, Samuel Beckett och en liten pojke som bara inte förstår de vuxnas värld.

Regissören och manusförfattaren Guillaume Nicloux känner sina huvudrollsinnehavare väl och har blandat skriven dialog med scener där han givit förutsättningarna och sedan låtit skådespelarna improvisera. Resultatet är en ovanligt levande film som svänger mellan fars i scenerna från badet till drama. Mest gripande är scenen där Houellebecq förklarar för den prosaiske Depardieu att döden egentligen inte finns. Och så gråter tröstaren… 

Kirk skulle ha nickat förstående.

Nattmannen kommer till dig i dikten

Olof Lagercrantz sörjde att poeter övergivit konsten att rimma. Den orimmade versen är svårare att komma ihåg, berör färre, menade han.

Men så finns det poeter som Ingela Strandberg. OK, hon kan skriva rockiga visor men hon är ingen häftig ung poet från förorten. Hon sitter inte i tv-soffor, rappar inte på poesi-festivaler. Hennes dikt är tillgänglig men oförutsägbara som fjärrstyrda missiler. Man vet inte varifrån de kommer men de påverkar allt.

Dikterna kretsar kring halvt outtalade begär, en vilja till något annat än vad det omedelbara erbjuder. Att bli sedd. Fri. Och ju längre in i den tunna boken jag kommer, desto mer sofistikerat blir det. Ibland smälter de ihop, Nattmannen och hans offer, hans älskarinna. Han, den annalkande döden, vill lära henne att inte ångra något. Hon vill ha hela världen i sin kropp. Hon är god, ond, ljuv, våldsam.

Och hela världen får plats i denna tunna men rika bok av motståndsdikter, poesi som gör livet större:

Att vara en gåta

Att aldrig låta sig överlämnas

Hör hela recension av Ingela Strandbergs nya diktsamling Nattmannen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7400074