Olof Lagercrantz sörjde att poeter övergivit konsten att rimma. Den orimmade versen är svårare att komma ihåg, berör färre, menade han.

Men så finns det poeter som Ingela Strandberg. OK, hon kan skriva rockiga visor men hon är ingen häftig ung poet från förorten. Hon sitter inte i tv-soffor, rappar inte på poesi-festivaler. Hennes dikt är tillgänglig men oförutsägbara som fjärrstyrda missiler. Man vet inte varifrån de kommer men de påverkar allt.

Dikterna kretsar kring halvt outtalade begär, en vilja till något annat än vad det omedelbara erbjuder. Att bli sedd. Fri. Och ju längre in i den tunna boken jag kommer, desto mer sofistikerat blir det. Ibland smälter de ihop, Nattmannen och hans offer, hans älskarinna. Han, den annalkande döden, vill lära henne att inte ångra något. Hon vill ha hela världen i sin kropp. Hon är god, ond, ljuv, våldsam.

Och hela världen får plats i denna tunna men rika bok av motståndsdikter, poesi som gör livet större:

Att vara en gåta

Att aldrig låta sig överlämnas

Hör hela recension av Ingela Strandbergs nya diktsamling Nattmannen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7400074