En tid med skrytsamma makthavare, vetenskapliga upptäckter, kamp om världsherraväldet… Känns det bekant? 

Den engelska renässansen ligger oss nära. Som Shakespeare in love och Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting och andra filmer visar har vi lätt för att gå in i den engelska skruvade renässansen. 

När nu Suzanne Osten har givits fria händer på Dramatens Stora Scen har hon valt att arbeta i samma anda som de påkostade Shakespeare-filmerna. Det är överdådigt, brokigt, banalt och genialt – lite som NK:s julskyltning. Bra ledord för elisabethansk dramatik.

John Webster var samtida med Shakespeare men naturligtvis inte hans like. Av Websters produktion har bara ett par pjäser överlevt varav Furstinnan av Amalfi är den mest kända. Ofta spelad i Storbritannien på alla möjliga sätt, aldrig uppsatt i Sverige.

Suzanne Osten har gjort den gruvliga historien om hur en adelsdam som gifter sig mot sina bröders vilja med en icke-adlig förvaltare (alltså en sorts medelklass som fick chansen under renässansen där duglighet ibland ersatte adlighet) till något som ibland liknar ett studentspex, ibland en teaterskolas examensfest. 

Det är roligt, blankversen fungerar hyfsat vilket betyder att den inte stoppar replikerna. Så långt som till att versmåttet stöder replikerna har man inte kommit men för att vara på en svensk scen fungerar det utmärkt. Teatermaskineriet är stort och påkostat. Anna Heymowskas vridbara palats som också är en teater i teatern skulle beundras på Royal Shakespeare Companys scener.

Men är det bra teater?

Jag tycker inte det. Osten och hennes dramaturger och medhjälpare har ersatt den elisabethanska eran med ett nöjesfält. I en berömd rad skriver T. S. Eliot att man hos Webster alltid ser kraniet under hunden. Han var ”a bleak man”. Det dödsmedvetande som hör till renässansen kastas ut när Osten och skådespelarna spexar till pjäsen. Ordens skönhet och den känsla av förgängelse som får teatermaskineriet att snurra saknas och det gör pjäsen svag och spretig.

Kvar blir en teaterpizza med extra allt. 

Men hade jag varit tonåring hade jag nog älskat uppsättningen och ersatt filmtittande med teater. Nu tar jag fram P. D James deckare The Skull Beneath the Skin om en uppsättning av Furstinnan av Amalfi. Det är inte en av James bästa deckare men den är fylld av kärlek till teatern och en nog så god introduktion till Ostens uppsättning.