Dimman ligger tung utanför fönstret denna lördagsmorgon när jag i New York Times läser att pianisten McCoy Tyner har avlidit. Att en gammal person dör är inte mycket att förvånas över men trots att jag bara växlat två ord med McCoy Tyner känner jag sorg. Orden var ”Thank you”.

 Det har sagts om Johann Sebastian Bach att han spelade fyrhändigt med Gud. Men om JSB någon gång tar en paus i himlen blir det inte tyst. McCoy Tyner kan ta över. Hans kompositioner har samma intelligenta innerlighet och allvar som Bachs. Och i likhet med Bach var McCoy Tyner djupt religiös. Han skilde inte på tro, musik och liv – det hörs i hans inspelningar.

McCoy Tyner var till det yttre lågmäld, lugn och välklädd. När Miles Davis och andra jazzartister på 70-talet försökte se ut som rockstjärnor såg McCoy Tyner ut som om han var deras investment bankir. Tills han satte sig vid pianot. Där var hans auktoritet absolut: kraftfullt anslag, exakt spel, genomtänkta pauser som – för att låna John Coltranes ord – gav de andra möjlighet att flyga.

McCoy Tyner var lika bra i smågrupper som i storband och som solist. Han var kompromisslös utan att vara aggressiv. Han anpassade sig inte till tidens trender genom att till exempel spela elektriskt piano, men han utvecklades hela tiden. De gyllene åren med John Coltrane grundlade hans ryktbarhet men sedan han lämnat samarbetet med Coltrane därför att han inte gillade att Coltrane utökade sin kvartett med fler rytminstrument, så blev han ännu bättre både som solist och kompositör.

Jag tänder ett ljus för den störste av pianister och lyssnar till en inspelning från 2004, samma år jag tog bilden ovan på Blue Note i New York.

På Tidal, Spotify och andra strömningstjänster finns många av hans sena inspelningar, speciellt liveupptagningarna är en upplevelse.