Sextisju, sextisju
vart har du tagit vägen nu

Sjöng Ulf Lundell som alltid gillat att titta tillbaka. 1967 hade ett gäng danska musiker bildat Savage Rose och arbetade på sin första skiva, The Savage Rose, som kom revolutionsåret 1968 och omedelbart blev en framgång. Ja, så till den grad att den numera ingår i den danska kulturkanon som – inspirerad av kritikern Harold Bloom som danska kulturministeriet upprättade för drygt tio år sedan. Skivan är alltså ett av drygt 100 konstverk som anses särskilt betydelsefulla för det danska kulturarvet.

Under decennierna som gått har Savage Rose ombildats flera gånger och genomgått allt från extremt politiska till extremt experimentella perioder. Den enda som är kvar genom alla förändringar är sångerskan Annisette som var gift med gruppens kompositör Thomas Koppel. Han avled 2006 men gruppen består och Annisettes röst är fortfarande en märklig blandning av Janis Joplins heshet, amerikansk soul och hippie-naivitet.

Det är en legering som mot alla odds överlevt. När Savage Rose spelade på Södra Teatern lördagen den 7 mars skuttade Annisette fortfarande omkring barfota på scenen som en åldrad älva. I bänkarna suckade 70-plussare så att kulmagarna vibrerade av saknad. Annisette är oslagbar.

Men större delen av publiken var född efter bandets debut-LP. Savage Rose har till skillnad från nästan alla andra överlevande rockband inte fastnat i det förflutna. Bandet förflyttar sig ständigt i olika riktningar. Allt är inte nyskapande men det är omväxlande. Den nuvarande tappningen låter som ett politiskt soulband med underbar hammondorgel, precist slagverk plus melodiskt piano och exakt gitarr. Den där hybriden av soul och rock som så många försökt skapa på andra sidan atlanten. Men det är bara Danmark som har Annisette…