Jag minns min egen röst. Decennier efteråt kryper det i mig. Den evighetslånga sommaren, det evighetstunga regnet, den evighetlånga känslan av … ingenting.

Tråååkigt!

Och nu kommer hela tråkigheten på en och samma gång, som i en dålig sång. Covid-19:s framfart över världen är dramatisk och sorglig men definitivt inte långtråååkig. Det är däremot karantänen. Det finns inget att göra om kvällarna: denna vecka skulle jag ha varit på två teaterföreställningar, en konsert och en föreläsning. Och visst fanns det en film jag skulle ha sett. Och vernissagen hade varit intressant. När allt är inställt verkar plötsligt allt intressant.

I en tidning läser jag en kulturartikel av en ung kvinna som berättar hur hon flyttat till en liten by i Bretagne av rädsla för Corona-viruset. Sådana byar kan vara dödligt tråååkiga vet jag av erfarenhet. Men nu plötsligt verkar bylivet intressant. Och så har hon en pojkvän i Paris som är polis. Det låter som en fascinerande tillvaro. Jag blir oerhört avundsjuk. Varför har jag ingen polisflickvän i Paris? 

Depressionen är nära. Och kulturen ger ingen tröst. 

I New York Times, Libération, la Repubblica, The Guardian och andra tidningar läser jag det ena tipset efter det andra på vad man kan göra hemma. Musée d’Orsay sänder podprogram. Franska cinemateket släpper tusentals videor, de flesta intervjuer med filmare jag är nyfiken på. Men ändå… tråååkigt!

Den där regnsommaren när jag fyllde elva hade bäste vännen och jag länsat biblioteket med hjälp av pappas lånekort. Kafkas Processen, Shakespeares En Midsommarnattsdröm, en bok om hajar, Greven av Monte Christo, Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser, Herman Hesses Stäppvargen– allt blandades utan att vi visste vad som var finkultur och vad som var populärkultur, vad som var fakta och vad som var fiktion. Allt var text. Sommaren blev text. Och plötsligt var allt roooligt!

Men hur återskapa den där känslan av oändlig njutning. Jag borde förstås göra som så många intelligenta skribenter råder mig: läsa något svårt och långt som jag annars inte har tid med. 

Jag beslutar mig för att läsa något alla avråder ifrån: Jordan B. Petersons bok med råd för hur livet bör levas, 12 rules of Life. Efter att ha läst svenska kulturartiklar om Peterson hade jag väntat mig en kryptofascistisk bok som försvarar unga ensamma mäns våld mot kvinnor.

Men nej. Det är en välmenade bok om hur man ska må bättre genom att sköta sig bättre. Texten är förmodligen baserad på hans föreläsningar och hade kunnat strykas ned. Men Jordan är inte rädd för att ta ett helhetsgrepp på sitt ämne och det är klart intressant när han kopplar statsvetenskap med psykologi och Dostojevkij. 

Räddad av Jordan B. Peterson – nu återstår bara ett vaccin!

I väntan på det spelar jag Morrisseys nya I am not a dog on a chain. Suverän skiva när man känner sig gnällig (det gör uppenbarligen Morrissey ständigt så han formulerar sig väl). Den som trots allt vill ha något mer upplyftande kan lyssna till Charles Llloyds nyligen släppta 8: Kindred Spirits (Live from the Lobero) som spelades in på hans 80-årsdag 2018.

Inte tråååkigt!