Första april och jag har inte sett ett enda aprilskämt. Än värre: jag har inte läst ett enda klagomål på att tidningarna skämtar. Covid-19 har tagit kål på en långlivad tradition fortare än någon kritiker kunnat göra.

Annars är förstås den som bäst formulerar tidens oro Bob Dylan. Han har alltid haft en förmåga att känna av vad som rör sig i det allmänna medvetandet, ofta innan någon annan gjort det (som när han på 60-talet närmade sig countryn och på 70-talet skrev religiösa sånger). 

Murder Most foul kretsar kring mordet på President Kennedy 1963. Musikaliskt påminner den om Dylans Nobelföreläsning: alltså en läst text till stillsamt pianoackompanjemang (bättre här än på föreläsningen) så inspelningen är nog några år gammal. Texten är möjligen äldre, det har i alla fall länge gått rykten om en lång sång om mordet på Kennedy. 

Den sång Dylan nu publicerar är full av anspelningar på populärkultur, en del gömda, en del klart utsagda som en strof fylld med namn på artister som betytt något för Dylan. 

Men det centrala är mordet som Dylan skildrar ur olika perspektiv: offrets, vittnenas, kommentatorernas, mördarnas. Helhetsbilden är mörk.

What’s new, pussycat? What’d I say?

I said the soul of a nation been torn away

And it’s beginning to go into a slow decay

And that it’s 36 hours past Judgment Day

Texten är lätt att hitta på nätet och sången finns naturligtvis på fler strömningstjänster, bägge hittar du på bobdylan.com

Kritiker har sagt att det är Dylans avsked. Men han lär ha spelat in åtta nya sånger och hans hemsida säger att det blir en ny amerikansk turné juni – juli. 

Jo, det blir alltså sommar…