Påsken är en tid av sorg följd av glädje.  I år har media av välkända skäl dominerats av sorg och eftertanke. Men med svag men bestämd röst genomförde påven mässan i den nästan tomma Sankt Peterskyrkan.

Tidningarna är fulla av notiser om berömda människor som avlidit i sviterna av Covid-19. Med sorg läser jag om gamla hjältar som försvunnit men raderna om forna stordåd kan också fungera som uppmuntran.

Under påskhelgen kom beskedet att Stirling Moss avlidit efter en lång tids sjukdom, 90 år gammal. ”Stirling Who?” kanske många tänker. Vem var denna viktiga person?

Jo, racerföraren Stirling Moss var en levande påminnelse om att inte ta allting så allvarligt och därigenom nästan mer brittisk än Drottningen som var den enda som var populärare än Stirling under hans storhetstid på 50- talet. Kärnan i Moss attityd var koncentrerad avspändhet – eller avspänd koncentration. Han släntrade fram till de farliga bilarna, han körde, sade han själv, utan att tänka. Och när han förlorat förmågan att köra omedvetet efter en olycka som resulterade i att han låg i koma mer än en månad så lade han av 33 år gammal. Han var fortfarande en av världens bästa tävlingsförare – men inte bäst. Då fick det vara.

Varför blir jag så glad över att tänka på Stirling Moss? Kanske inte så mycket för hur han körde trots att jag verkligen beundrar honom utan för hans ironi som säkert hjälpte honom att hålla skräcken på rätt nivå. ”Mod och dumhet är ungefär samma sak”, sade han vid ett tillfälle. Självironin behöll han under alla åren efter tävlingarna. Han levde på sitt namn. Eller som han sade ”Jag är egentligen en internationell prostituerad”. 

Så säger aldrig någon av förarna i Netflix-serien om Formel 1 (två säsonger, bör ses med eftertanke). Juan Manuel Fangio (också han porträtterad av Netflix i en egen film) som blev ännu framgångsrikare är Stirling Moss var en allvarsman. Själv en skicklig tekniker  lade Fangio ned enormt arbete på bilarnas teknik. För honom var racing ingen lek utan ingenjörskonst. Ingen förare förberedde sig så väl som Fangio som i rena ABF-andan vidareutbildade sig karriären igenom och tävlade tills han blev nästan 50. Fangio höll sig till de tekniskt bästa stallen. Stirling Moss valde bilar som nästan var dömda att förlora – ändå vann han ofta.

Jag beundrar bägge. I arbetsrummet har jag en modell av en Fangiobil men på mitt nattduksbord har jag en liten Alfa-Romeo körd av Stirling Moss som i sin alltid vita huva påminner om att i livet, som i drömmen, är allt gott möjligt.