Är titeln på en underbar roman av Georges Perec: författare, matematiker, korsordskonstruktör, ordkonstnär, arkivarie, ordekvilibrist. La Vie mode de emploi som den heter på franska kom ut redan 1978 och jag minns fortfarande min förtjusning när jag läste öppnade den. Romanen handlar om livet i ett anonymt 1800-talshus i Paris. Perec utgår inte från människorna utan från lägenhet. Romanen är som ett stort dockhus där vi kikar in och ser vad de som bord där har för sig. En del bor i stora lägenheter, en del i vindskyffen. En del blir kvar länge och vi lär känna dem väl, andra bara passerar. En del blir älskade, andra aldrig ens sedda. Några glömmer jag aldrig, bland dem finns amatörmålaren Bartlebooth som åker världen runt och målar 500 akvareller som han sedan skickar hem.

Men denna vår är det själva titeln som får mig att tänka på Perec. Mailboxen fylls med råd om det ena och det andra: en vän tipsar om en bra tv-serie, en annan vän berättar om föreställningar som Schaubühne i Berlin eller Comedie Française lagt ut på nätet. Men de flesta som skickar mail känner mig inte – dock vet de att jag behöver hjälp:

Ett bokförlag jag aldrig köpt en bok av skriver under ämnet Oro/Stress/Missmod:

”Gått in i väggen? Utmattningssyndrom? Skriven i Sverige för svenska förhållanden. Massor av tips hur man blir bättre och till sist kanske helt bra.
 Någon anhörig eller vän som behöver din hjälp och omtanke? Boken lär dig bl.a. att tala med dem på ett positivt sätt.”

Tidningar på olika språk tipsar mig om vilka tv-serier som är värda att se, vilka konserter jag kan strömma och vilket museum som erbjuder den bästa nätvisningen. Jag får också tips om var jag kan köpa handsprit, ansiktsmasker och städmedel billigt.

Först stod jag emot men nu har jag köpt ett egendomligt munstycke jag kan sätta på dammsugaren för att suga under elementen och i andra vrår som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.

Jag läser lite om missmod, jag ser två bra teaterföreställningar på min dator, jag köper ännu mer handsprit och jag slår till och jag monterar på det där munstycket som ser ut som ett mystiskt djur som rymt från Alice i underlandet. Jag dammsuger bakom element, byråer och bokhyllor.

Men något fel gör jag uppenbarligen. Missmodet försvinner inte, allt damm är inte borta. Dammsugarföretaget känner att jag inte är nöjd och skickar ett munstycke till. Men det hjälper inte. Jag behöver bruksanvisningen till livet.

Jag börjar läsa om Perec i lysande svensk översättning av Sture Pyk och det känns omedelbart lite bättre. Perec gick bort innan han fyllt 50, som så många i sin generation var han storrökare. Men hans bok finns kvar och kom för något år sedan ut på nytt.

Jag får tillbaka mitt goda humör när jag läser om hur Bartlebooth efter sina världsomspännande resor kommer igen och sågar sönder sina akvareller i småbitar för att skapa ett livspussel i ordets rätta bemärkelse. Sedan sitter han ihop sina bilder igen, varpå han skickar tillbaka dem till platserna där de målats där akvarellerna upplöses tills bara små streckmönstret efter själva pusselbitarna återstår på det slitna pappret.

Willy Kyrklund ( 1921-2009) undrade en gång på viken fråga livet är ett svar.  

Kan väl aldrig ha varit: Vad är Corona-pandemin?

Vilken är den kulturella betydelsen av Coronapandemin?

Se där en fråga som inte går att besvara. Eller som redan är besvarad alltför många gånger av media som berättat om sångare på balkonger, möten på nätet och allmän kreativitet. 

I vissa avseenden har kulturutbudet ökat genom pandemin. Det är faktiskt ingen hejd på all kultur som gjorts tillgänglig. Man kan se historiska teateruppsättningar på nätet som Europas främsta teatrar lägger ut. Man kan höra nya konserter med Berlinfilharmonikerna, se konstutställningar och naturligtvis läsa Pesten av Camus och lära sig folkslöjd på zoom. 

Men kanske är den viktigaste lärdomen av Corona-pandemin (åtminstone så här långt) att det är skillnad på ensamhet och isolering. Vi är alla avskurna från våra normala liv. Vi är alla isolerade men inte ensamma om den situation vi befinner oss i. 

Den nya nät-gemenskapen har sina svårigheter. Kändisarna som uppträder i sina hem har fått lära sig att vara lagom öppen mot fansen. Ett alltför lyxigt hem kan resultera i näthat. Kameran måste hanteras försiktigt. En stjärna som vill förbli älskad kan inte vara alltför brackig men heller inte vara alltför folklig. Det gäller att vara lagom. Lagom isolerad, lagom hopknuten med den virala allmänheten.

Ingmar Bergman brukade som gammal understryka att han levde i självvald ensamhet och att han minsann en inte var en gammal man som det var synd om. Möjligen betygade han det så ivrigt att vi som lyssnade började tvivla. Är gränsen mellan självvald och påtvingad ensamhet verkligen så tydlig?

I the New Yorker skriver Masha Gessen (som fick Tucholskypriset för något år sedan) om skillnaden mellan ensamhet och isolering. Den isolerade människan är fri att skapa och kan sända ut sina verk, menar hon. ”Loneliness” definierar hon däremot negativt – som oförmågan att agera, ensam eller tillsammans med andra. 

När jag översätter ”loneliness” med förstening ser jag: vi håller på att förvandlas till stenstoder.

När jag vaknar ser jag det jag redan känner till. När jag öppnar tidningen läser jag om samma företeelser jag läste om igår. Pandemin håller oss kvar i våra egna rum, vi ser bara vad vi redan känner till. Mina rörelser blir långsammare. Jag promenerar mindre, motionerar mindre, tänker mindre. Jag petrifieras.

Det är som om journalistiken också blivit förstenad: rapportörerna stirrar åt samma håll, ser samma saker. Kanske bor vi alla som små sagodjur under en enorm nattmössa. 

Intrycket störs inte av alla hurtbullar som drar förbi utanför mitt fönster där jag bevittnar ett besatt motionerande. Pensionärerna nästan krockar i sin iver att bränna kalorier. De unga föräldrarna hör inte barnets klagan när de springer i lycrakläder med hörlurarna över öronen. Mannen i ICA-affären får et utbrott för att kassören debiterar honom 50 öre för en liten plastpåse.

”Men den är ju skrynklig!” skriver han. 

I de få ögonblick där vi trots allt kan träffas verkar vi inte vilja se varandra. 

Jag minns en artist som när hon fick frågan om vart hon helst ville resa svarade ”i mitt inre”. Kanske har alla dessa oseende medmänniskor verkligen gått in i sitt inre. Kanske utforskar de oerhörda själsliga rum som jag inte kan uppfatta.

Kanske.

Troligare är att de håller på att bli en slags mänskliga stalakiter som långsamt stelnar i sin inre grotta, fastsatta bara genom sin minnen.

Det är lite grand som i Tarkovskijs film Stalker där en guide leder en författare och en vetenskapsman in i en förbjuden zon där det ska finnas ett rum där man kan få sina innersta önskningar uppfyllda. Är det drömmen om lugn och ro som nu uppfylls som mardröm?

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv

Renässanspoeten John Donnes ord om att vi alla hör samman är berömda. Han skrev också att varje människas död innebär att vi levande blir mindre ty vi är del av samma mänsklighet.

Denna har vår har vi krympt och blivit mycket stelare. Vi är mindre människa, mer sten.