Är titeln på en underbar roman av Georges Perec: författare, matematiker, korsordskonstruktör, ordkonstnär, arkivarie, ordekvilibrist. La Vie mode de emploi som den heter på franska kom ut redan 1978 och jag minns fortfarande min förtjusning när jag läste öppnade den. Romanen handlar om livet i ett anonymt 1800-talshus i Paris. Perec utgår inte från människorna utan från lägenhet. Romanen är som ett stort dockhus där vi kikar in och ser vad de som bord där har för sig. En del bor i stora lägenheter, en del i vindskyffen. En del blir kvar länge och vi lär känna dem väl, andra bara passerar. En del blir älskade, andra aldrig ens sedda. Några glömmer jag aldrig, bland dem finns amatörmålaren Bartlebooth som åker världen runt och målar 500 akvareller som han sedan skickar hem.

Men denna vår är det själva titeln som får mig att tänka på Perec. Mailboxen fylls med råd om det ena och det andra: en vän tipsar om en bra tv-serie, en annan vän berättar om föreställningar som Schaubühne i Berlin eller Comedie Française lagt ut på nätet. Men de flesta som skickar mail känner mig inte – dock vet de att jag behöver hjälp:

Ett bokförlag jag aldrig köpt en bok av skriver under ämnet Oro/Stress/Missmod:

”Gått in i väggen? Utmattningssyndrom? Skriven i Sverige för svenska förhållanden. Massor av tips hur man blir bättre och till sist kanske helt bra.
 Någon anhörig eller vän som behöver din hjälp och omtanke? Boken lär dig bl.a. att tala med dem på ett positivt sätt.”

Tidningar på olika språk tipsar mig om vilka tv-serier som är värda att se, vilka konserter jag kan strömma och vilket museum som erbjuder den bästa nätvisningen. Jag får också tips om var jag kan köpa handsprit, ansiktsmasker och städmedel billigt.

Först stod jag emot men nu har jag köpt ett egendomligt munstycke jag kan sätta på dammsugaren för att suga under elementen och i andra vrår som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.

Jag läser lite om missmod, jag ser två bra teaterföreställningar på min dator, jag köper ännu mer handsprit och jag slår till och jag monterar på det där munstycket som ser ut som ett mystiskt djur som rymt från Alice i underlandet. Jag dammsuger bakom element, byråer och bokhyllor.

Men något fel gör jag uppenbarligen. Missmodet försvinner inte, allt damm är inte borta. Dammsugarföretaget känner att jag inte är nöjd och skickar ett munstycke till. Men det hjälper inte. Jag behöver bruksanvisningen till livet.

Jag börjar läsa om Perec i lysande svensk översättning av Sture Pyk och det känns omedelbart lite bättre. Perec gick bort innan han fyllt 50, som så många i sin generation var han storrökare. Men hans bok finns kvar och kom för något år sedan ut på nytt.

Jag får tillbaka mitt goda humör när jag läser om hur Bartlebooth efter sina världsomspännande resor kommer igen och sågar sönder sina akvareller i småbitar för att skapa ett livspussel i ordets rätta bemärkelse. Sedan sitter han ihop sina bilder igen, varpå han skickar tillbaka dem till platserna där de målats där akvarellerna upplöses tills bara små streckmönstret efter själva pusselbitarna återstår på det slitna pappret.

Willy Kyrklund ( 1921-2009) undrade en gång på viken fråga livet är ett svar.  

Kan väl aldrig ha varit: Vad är Corona-pandemin?