Rivningen av statyer, de stora demonstrationerna, bilarna som eldas upp, fönstren som krossas – kort sagt vreden hos dem som engagerat sig i Black Livs Matter kommer som en chock för omvärlden. Det gör den varje gång.

Det var bara några år sedan Sydstatsflaggan halades och statyer med Sydstatsarméns generaler revs ned. Då var också alla förvånade.

Denna gång händer det inte bara i USA utan också i Frankrike och Storbritannien där Macron och Boris Johnson ser – just det! – förvånade ut trots att åtminstone Johnson som skrivit populärhistoria borde veta att vissa debatter går igen.

Det hela påminner om sf-serien Snowpiercer som utspelas på ett tåg som rusar jorden runt, varv efter varv, i ett allt frostigare landskap. Upprepning är den intellektuella nödens moder…

Den ende som inte förefallit förvånad är Donald Trump, men så har han också lång erfarenhet av konfrontation. Till skillnad från alla sina företrädare i modern tid har Trump konsekvent valt strid snarare än samförstånd, vilket är naturligt för opinionsbildare utanför de beslutande institutionerna men mindre naturligt för en president. 

Den 1 maj 1989 satte Trump in en stor annons som pläderade för dödsstraffet. Annonsen publicerades i New York Times, The Daily News, The New York Post and The New York Newsday och var 600 ord lång (alltså ungefär som den text du nu läser). Den hade rubriken ”Bring Back the Death Penalty. Bring Back Our Police”. Då som nu var Trump i strid med New Yorks borgmästare (som 1989 hette Edward I Koch). Dagens skärmytslingar mellan guvernör Cuomo, borgmästare de Blasio och Trump är också de en upprepning.

 Annonserna 1989 var inte första gången Trump torgförde sina åsikter på betalt utrymme. 1987 kritiserade han att amerikanska regeringen gav finansiellt stöd till regimerna i Japan och Saudiarabien. Åsikten framfördes i stora annonser i New York Times, Washington Post och The Boston Globe

Sedan dess har flera av tidningarna lagts ned och Trump behöver inte längre annonsera för att få fram sina åsikter. Hans kampanj 2016 lär ha varit extremt billig eftersom han fick så mycket uppmärksamhet på nyhetsplats att han inte behövde annonsera. Mycket tyder också på att Trump blivit skickligare på att manipulera media, det vill säga att få dem att prata om hans favoritämnen och kanske framförallt att leda uppmärksamheten från det han inte vill tala om, t ex responsen för Black Lives Matter hos republikanska sympatisörer och försvarsmakten.

Enigheten om BLM ska inte överdrivas, det kommer säkert att bli hårda debatter om statyer, muséer och mycket annat men det förefaller som om Trumps aggressivitet har fått många att ta ställning mot honom i det som i USA kallas för ”ras-frågan”. Men hur kommer striden att sluta?

Trump har lärt sig av sitt förflutna, han vet vilka strängar han ska spela på. Hans motståndare borde lära sig att inte vara rädda för vad historien innehåller och därför försöka sudda ut det förflutna. Att riva statyer är mindre viktigt än att föreslå förändringar i lagarna om val och skola. I New York Times skriver Michael E. O’Hanlon att de amerikanska väljarna är mer intresserade av framtiden än av vem som gjort fel i det förflutna. Jag tror det gäller i många sammanhang. Hellre nytänkande än skuldfördelning.