Utvalda

Vänskapens Väsen

Vilken skulptur skulle du helst vilja vara?

Nej, jag har inte fått frågan. Ännu. Men sedan Trump lanserat tanken på att skapa en park för de statyer som andra vill flytta eller slänga är vi nog många som lekt med tanken på vad en sådan skulpturpark skulle innehålla. 

Scoutrörelsens grundare Baden-Powell skulle nog hamna i den brittiska ”vi-som-blev-över-parken”. En engelsk befälhavare från första världskriget som nu står som skulptur nära the Strand i London skulle nog också hamna där – han åstadkom många soldaters död med ogenomtänkta beslut. 

Och för egen del? 

Någon gammal hemsk lärare borde väl hamna i övergivna parken? Kanske en gammal flickvän… Nja… tror inte det. De var vänligare än jag förtjänade. Men tänk om någon av dem skulle ordna sin park med förskräckliga figurer… skulle jag hamna där?

Förmodligen. Gott samvete har jag inte lagrat för kristider.

Men man skulle ju också kunna tänka sig en park med skulpturer av människor som betytt något bra för många. Där kunde en annan lärare hamna. Och där skulle finnas författare som betytt mycket för många men som ändå ingen talar om. Alexandre Dumas d.ä (den yngre skrev Kameliadamen) skulle definitivt få en stor staty i min park. Han räddade min barndom flera gånger genom De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo. Och jag tror inte August Strindberg eller Marguerite Yourcenar som också får plats där, skulle ha något emot äventyrsberättarens sällskap. Han kan nog dra en och annan spännande berättelse när mörkret faller.

Därifrån är inte steget långt till frågan vilken skulptur jag själv skulle vilja vara?

Jag funderar på den ett tag till men från tanken på en skulpturpark där statyerna samtalar med varandra är det inte långt till att tänka sig statyer av vänner. De tre musketörerna skulle förstås finnas där. Men vilka mer?

Vänskap är lika subtil, svårfångad och undflyende som kärlek.

Klicka på länken och lyssna gärna till min nya essä om vänskap från Aristoteles till filmen The Irishmanhttps://sverigesradio.se/avsnitt/1510780

Nostalgi-pandemin

UtvaldaNostalgi-pandemin

”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat särsk. om längtan till vissa miljöer eller dylikt”.

Så definierar Nationalencyklopedin ”nostalgi”. Där står också att ordet kan härledas till grekiskans ”nostos” och ”algos”, alltså hemkomst respektive smärta.

Men smärta är inte vad som utmärker sommarens orgier i nostalgi. Jag vet inte om det är pandemin som fått fart på denna ohejdade längtan tillbaka, men uppenbarligen är nostalgi  vanligare än pollen i år. I sitt sommarprogram förklarade Ulf Lundell sin kärlek till 50- och 60-talen, märkligt nog gällde det inte främst musik eller litteratur. Nej, det gällde Folkhemmet. Den en gång så rebelliske Jack menade att ”Bättre än socialdemokrati tror jag inte vi kan förmå oss till”. Må vara, men var Folkhemmet verkligen så bra?

Mona Sahlin var en aning mer skeptisk i sitt sommarprogram. Men bara en aning. Hon sade att Folkhemmet kanske inte alltid var så bra för minoriteter. Men nostalgisk var hon förstås, hon längtade till 70-talet då skolaulan fylldes av tonåringar som krävde förändring på SSU-möten.

Ack och Kvack som ankan i den lilla dammen sammanfattade.

Nostalgi är nu inte bara förbehållet svenska sommarpratare. Den syns i modet, den märks till och med i New York Times där en filmkritiker hyllar den franska action-rullen En förlupen kula (kan ses på Netflix) för att den är som filmer var innan allt blev så komplicerat.

Men var filmerna så bra förr? Och vad ska man säga om Folkhemmet? Detta mytiska begrepp användes först i Sverige av statsvetaren och högerpolitikern Rudolf Kjellén men gjordes berömt av Per-Albin Hansson i ett tal 1928. Hansson talade om att alla ska få plats i det goda hemmet – och det låter ju sympatiskt. Men det betyder naturligtvis också att alla är kontrollerade. 

Folkhemsälskare är inte så noga med att skilja på samhälle och stat, det märktes i Sahlins program. Men staten var auktoritära föräldrar i Folkhemmet. Alla som varit unga och drömt om att flytta hemifrån kan fundera över hur det hade varit att bo kvar med samma människor hela livet. Instängt är ordet.

Folkhemmet handlade inte om frihet eller att göra modiga val. Det var ett genialt namn på ett statligt försäkringsbolag som levererade stöd när det behövdes men som i gengäld krävde en hög premie. 1980-talets irriterande devis ”satsa på dig själv” blev svaret sedan socialdemokraterna förlorade valet 1976 och den svenska samarbetsmodellen där de olika klanerna (partier, fackföreningar, intresseorganisationer) fördelade makten och vinsten lika kollegialt som cigarrökande maffialedare i en Scorsese-film. Förvisso ett effektivt system. Men är det verkligen något att längta tillbaka till?

Många svarar ja på den frågan. Dock är nostalgin är dömd att misslyckas. Det kan aldrig bli som förr. Som den ende icke-nostalgikern denna sommar, Bob Dylan, säger i False Prophet, från nya skivan:

Can’t remember when I was born
And I forgot when I died

Med andra ord:

Det är framtiden som räknas.