Vilken skulptur skulle du helst vilja vara?

Nej, jag har inte fått frågan. Ännu. Men sedan Trump lanserat tanken på att skapa en park för de statyer som andra vill flytta eller slänga är vi nog många som lekt med tanken på vad en sådan skulpturpark skulle innehålla. 

Scoutrörelsens grundare Baden-Powell skulle nog hamna i den brittiska ”vi-som-blev-över-parken”. En engelsk befälhavare från första världskriget som nu står som skulptur nära the Strand i London skulle nog också hamna där – han åstadkom många soldaters död med ogenomtänkta beslut. 

Och för egen del? 

Någon gammal hemsk lärare borde väl hamna i övergivna parken? Kanske en gammal flickvän… Nja… tror inte det. De var vänligare än jag förtjänade. Men tänk om någon av dem skulle ordna sin park med förskräckliga figurer… skulle jag hamna där?

Förmodligen. Gott samvete har jag inte lagrat för kristider.

Men man skulle ju också kunna tänka sig en park med skulpturer av människor som betytt något bra för många. Där kunde en annan lärare hamna. Och där skulle finnas författare som betytt mycket för många men som ändå ingen talar om. Alexandre Dumas d.ä (den yngre skrev Kameliadamen) skulle definitivt få en stor staty i min park. Han räddade min barndom flera gånger genom De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo. Och jag tror inte August Strindberg eller Marguerite Yourcenar som också får plats där, skulle ha något emot äventyrsberättarens sällskap. Han kan nog dra en och annan spännande berättelse när mörkret faller.

Därifrån är inte steget långt till frågan vilken skulptur jag själv skulle vilja vara?

Jag funderar på den ett tag till men från tanken på en skulpturpark där statyerna samtalar med varandra är det inte långt till att tänka sig statyer av vänner. De tre musketörerna skulle förstås finnas där. Men vilka mer?

Vänskap är lika subtil, svårfångad och undflyende som kärlek.

Klicka på länken och lyssna gärna till min nya essä om vänskap från Aristoteles till filmen The Irishman. https://sverigesradio.se/avsnitt/1510780