Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Så skrev den (öst) tyske vissångaren och poeten Wolf Biermann när muren ännu fanns. Jag kom att tänka på hans ord när jag denna vecka nåddes av två dödsbud. Carl-Henning Wijkmark och Jiri Menzel, den ene svensk författare, den andre tjeckisk filmregissör har checkat ut.

Ingen av dem var bortglömd. Wijkmarks samlade verk gavs ut för något år sedan. Jiri Menzels filmer visas på filmklubbar världen över. Bägge hade produktiva och framgångsrika liv. 

Men det är synd om oss som blir kvar. Vi hade behövt deras ord och bilder. Bägge visade hur individen kan bjuda motstånd i hårda tider utan att bli fördummad och förbittrad.

Jiri Menzel ingick i den våg av nya filmregissörer som överraskade publiken på 60-talet. Plötsligt kom den ena tjeckiska filmen efter den andra som visade hur det såg ut bakom järnridån utan att förfalla till klichéer och propaganda. När Sovjetunionen med allierade tågade in i Prag i augusti 1968 flydde nästan alla filmare. Milos Forman och Ivan Passer hamnade i USA. Dit skulle också Menzel kunnat åka. Han hade vunnit en Oscar ett par år tidigare för ”Mannen som såg tågen gå förbi”. 

Men Menzel valde att stanna kvar. Han försörjde sig som skådespelare och teaterregissör. Och så småningom kunde han börja göra sina bitterljuva, på ytan helt opolitiska filmer. Menzel sade själv att han avskydde moraliserande film. Men han sade också ”att vara hederlig kan vara vackert”. Det syns i filmer som ”Min lilla by” och ”När seklet var kort”. De är roliga, gripande och inspirerande alla gråa dagar.

Carl-Henning Wijkmark var en helt annan sorts människa. Hans ironi var skarp. Medan Menzel lutade sig tillbaka och iakttog världen böjde sig Wijkmark framåt och spände ögonen i den. Han krävde i uppmärksamhet av sina läsare och belönade dem med idérika, påhittiga och överraskande romaner som ”Dressinen”.

Wijkmark var den förste svensk som inbjöds till det franska litteraturprogrammet Apostrophes, fylld av vältalig kulturelit. Wijkmark satt helt tyst – men avspänd. Han visste att han hade något att säga men var också nyfiken på vad andra sade. Så var han också en utmärkt översättare och introduktör av bland andra Walter Benjamin och Friedrich Nietzsche.

Hans egna romaner och essäsamlingar kretsar kring relationen individ – samhälle. Ofta frågar han hur man kan vara god i en ond tid.

Dags att läsa om hans böcker som för ett par år sedan kom ut på nytt. Dags att se om Jiri Minzels filmer. Och på Spotify sjunger Lena Granhagen Biermanns visor.