Jan Myrdal gick bort i förra veckan, den siste författaren i Sverige som ville förena politik, litteratur och historia.

Hade han läst den karaktäristiken hade han blivit sur. Dels för den skrivits av mig:

”Timm är en mörkrets man” mumlade han efter en debatt vi hade.

En hedersbetygelse, tänkte jag. Men Myrdal gillade inte mina åsikter och inte att jag kallade honom författare. Myrdal titulerade sig ”skriftställare”. Med det ville han markera att han skrev för att försörja sig och inte för högre ideal. Och så ville han förstås retas ty skriftställare betyder enligt ordboken ”person som yrkesmässigt ägnar sig åt författarskap vanl. på relativt anspråkslös nivå”.

Och vad än Jan Myrdal var, så var han inte anspråkslös.

I allt som sagts och skrivits efter hans död har det talats mycket om hans självbiografiska böcker och om upproret mot de berömda föräldrarna. Men Strindbergs släkt är större än så. Han var mycket intresserad av 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac (1799-1850) vars tankar om litteratur Myrdal samlade i en fin liten volym.

Intresset för 1800-talsförfattare delade han med Jean-Paul Sartre som skrev om Flaubert. Sartre var filosof som blev författare som blev tidningsutgivare som blev politisk debattör. Byt ut filosof mot reporter och yrkesrollerna passar in på Myrdal. Sartre var högt utbildad, Myrdal var högt bildad. Bägge föraktade institutionerna. Sartre vägrade ta emot Nobelpriset i litteratur. Myrdal instiftade ett Lenin-pris. Bägge blev mästare i den ”kleinkunst” som består i att ge intervjusvar som lämnar frågan och växer till föreläsningar om något intressant intervjuaren inte tänkte på.

Bägge gjorde politiska misstag som med tiden kom att skymma deras insatser på andra områden. Sartre stödde Sovjetunionen, Myrdal stödde de röda khmererna. Bägge provade olika litterära genrer. Sartre skrev teater, de gjorde också Myrdal som dessutom gjorde ett par alldeles utmärkta filmer med fotografen Rune Hassner, främst Myglaren (1966) om en osympatisk karriärist.

Men hur var det med kopplingen till Balzac?

Jo, Balzac brukar av litteraturvetare omtalas som exempel på ”realismens seger”. Den ungerske filosofen György Lukács lanserade tanken att högersympatisören och börsspekulanten Balzac nästan mot sin vilja blev samhällskritiker eftersom han realistiskt beskrev samhällets missförhållanden.

Om Myrdal kan sägas att han är exempel på ”subjektivismens seger”. Myrdal som utgav sig för att vara saklig och objektiv var förstås extremt subjektiv och det är för hans subjektiva berättelser han kommer att bli hågkommen.

Vi stötte ihop några gånger, alltid på olika sidor i någon debatt. Men på två punkter var vi överens. Vi älskade den borgerliga krogen i L’Enclos de Ninon Paris (numera försvunnen) och vi älskade champagne. Så även om Jan Myrdal hade ogillat denna text tror jag att han hade uppskattat att det står ett glas champagne på skrivbordet. Jag höjer det för en man som kunde konsten att ha fel i sak men skriva så uttrycksfullt!

Att Louise Glück fick Nobels litteraturpris har föranlett diverse diskussioner om Svenska Akademiens arbete & skandaler. Strunt i Akademiens problem och läs Glück. Hon skriver helt underbar poesi: tydlig, vacker och känslostark. Av det som finns på svenska är jag själv mest förtjust i Averno. Om du tycker att namnet påminner om något i Italien är du rätt ute. Avernus ( Averno) är namnet på en liten kratersjö i Campania, i södra Italien, inte större än att man promenera runt den på en timme eller två. Men att Glück valt just det namnet för sin diktsamling har nog mest att göra med att Avernus förekommer i Vergilius Aeniden, där huvudpersonen nedstiger till helvetet via en grotta nära sjön (lite som Vergilius-beundraren Dante har en ingång till helvetet nära den franska staden les Baux). Att rika romare gärna lät bygga stora villor kring sjön passar nog Glück perfekt. I hennes diktning är antiken lika vardagligt konkret som ett amerikanskt villaområde.

Den andra amerikanska poeten som glatt mig denna vecka är Radha Blank vars viga rim man kan höra i filmen The Forty-Year-Old Version i vilken hon själv har huvudrollen och dessutom står för manus och regi. Helt självbiografiskt är det inte men Radha Blank har som filmens huvudperson försökt slå igenom som dramatiker i New York, med viss framgång men ännu mer motgångar (verklighetens Radha har till skillnad från filmens också skrivit filmmanus, bland annat med Spike Lee).

Filmen berättar om hennes liv som åldrat underbarn. Tufft, men så hittar hon en ny utväg i rapmusik. Vitsiga dialoger, verbala slagsmål men framförallt den talade poesin gör den sevärd. (visas på Netflix)