Att Louise Glück fick Nobels litteraturpris har föranlett diverse diskussioner om Svenska Akademiens arbete & skandaler. Strunt i Akademiens problem och läs Glück. Hon skriver helt underbar poesi: tydlig, vacker och känslostark. Av det som finns på svenska är jag själv mest förtjust i Averno. Om du tycker att namnet påminner om något i Italien är du rätt ute. Avernus ( Averno) är namnet på en liten kratersjö i Campania, i södra Italien, inte större än att man promenera runt den på en timme eller två. Men att Glück valt just det namnet för sin diktsamling har nog mest att göra med att Avernus förekommer i Vergilius Aeniden, där huvudpersonen nedstiger till helvetet via en grotta nära sjön (lite som Vergilius-beundraren Dante har en ingång till helvetet nära den franska staden les Baux). Att rika romare gärna lät bygga stora villor kring sjön passar nog Glück perfekt. I hennes diktning är antiken lika vardagligt konkret som ett amerikanskt villaområde.

Den andra amerikanska poeten som glatt mig denna vecka är Radha Blank vars viga rim man kan höra i filmen The Forty-Year-Old Version i vilken hon själv har huvudrollen och dessutom står för manus och regi. Helt självbiografiskt är det inte men Radha Blank har som filmens huvudperson försökt slå igenom som dramatiker i New York, med viss framgång men ännu mer motgångar (verklighetens Radha har till skillnad från filmens också skrivit filmmanus, bland annat med Spike Lee).

Filmen berättar om hennes liv som åldrat underbarn. Tufft, men så hittar hon en ny utväg i rapmusik. Vitsiga dialoger, verbala slagsmål men framförallt den talade poesin gör den sevärd. (visas på Netflix)