Solen skiner, fågeldjävlarna kvittrar som besatta från fyra på morgonen och ett rådjur glor på mig bakom busken. Det är helt enkelt irriterande idylliskt. Jag känner mig kränkt – men det verkar ingen bry sig om så jag känner mig ännu mer kränkt. Ingen reaktion från världen. Vad göra?

Lyckligtvis kom van Morrison med en ny dubbel-cd för någon vecka sedan. Den heter Latest Record Project Volume 1. Jag var lite skeptisk när första singeln släpptes, texten var lite väl enkel och melodin repetitiv. Men då regnade det och det här är en skiva som vinner på solsken. 

Van the Man är nämligen härligt sur. Han har visserligen sedan länge varit en sur-gubbe som till och med lyckats skriva en blues om hur svårt det är att vara skatteflykting men här når han nya dalar. 28 nya sånger om skilsmässa, gräl, Facebook, den västerländske mannens svårigheter, djävulsk stress och mycket annat framsjunges med stor övertygelse. Dubbelalbumet är ett resultat av påtvingad isolering under pandemin (och Van the Man gnäller naturligtvis på de restriktioner pandemin medfört) och artisten har inte legat på latsidan. Varenda sång utstrålar förakt för omvärlden som uppenbarligen består av griniga, giriga idioter (vem hade trott något annat). När han dessutom blandar in politik i texterna låter det ibland som musik för en konspirationsklubb.

De flesta kritiker har sågat skivan. Det är lätt att förstå. Morrison är ljusår från sin bästa poesi även om hans sarkasmer ibland är kul (som i ”Why are you on Facebook”) och kompositionerna enklar. Men sången!

Van the Man sjunger utsökt, melodierna är medryckande. Ibland är det som om han glömmer att vara sur och förbannad eftersom det svänger så bra om honom själv och bandet och den gnälliga sången utstrålar lycka. 

Ja, efter flera lyssningar visar sig My Latest Record Project vara den perfekta anti-depp- skivan. Den börjar med att styrka lyssnarens fördomar och lynnighet och slutar i musikglädje. Det var nog inte vad Van the Man avsåg men konsten övervinner allt. Också sina skapare! 

PS. Bilden heter förstås WHITE MEN MATTERS