På tre dagar ser jag tre dokumentärfilmer: Tom Alandhs film om politikern Håkan Juholt, Fred Scotts film om regissören Roy Andersson och Franco Berninis film om regissören och skådespelaren Vittorio De Sica.

Jag börjar med porträttet av Håkan Juholt. Jag är visserligen inte speciellt intresserad av politik men ”affären Juholt” är för mig som oinvigd en gåta. Stod Juholt för en annan sorts politik? Vad hände inom socialdemokratin under det år Juholt var i ledningen?

Tom Alandhs filmestetik präglas numera av en slags ny-fattigdom, som om en amatör stod bakom kameran: inga kamera-rörelser, stela kompositioner, huvudpersoner som tittar rakt in i kameran. Filmerna är förvisso dokument om den porträtterades liv men ofta endimensionella eftersom allt beror på vad som sägs. Men i filmen om Juholt är det mättade färger, kamerarörelser och mer än tal på ljudbandet. 

Efter en halvtimme undrar jag vad som fick mig att tro att Juholt var intressant. Han har framställts som någon sorts ideolog, möjligen med nycklarna till en alternativ socialdemokrati. Men filmens Juholt  talar inte ideologi. Han fixar snygga smörgåsar, pratar (babblar) med folk, sprider mysenergi omkring sig – och jobbar hårt. Han får mig att tänka på en företagsledare jag hörde analysera vem han ville anställa som försäljare:

• En bra försäljare är energisk, trevlig, nyfiken. Vad han eller hon säljer eller och vet om varan spelar faktiskt ingen roll. En bra försäljare säljer sig själv – inte varan han har betalt för att sälja.

Juholt framstår som en bra försäljare och Alandh har gett honom en pr-film. Skulle inte förvåna mig om IKEA anställer Alandh och Juholt som ett radarpar.

   Filmen om Roy Andersson undviker också sitt ämne. Vi får höra mycket om Roy Anderssons alkoholism, vi får träffa hans oroliga medarbetare som verkar helt beroende av Papa Anderson och undrar om de har någon framtid i hans bolag. Men hur han utvecklat sin säregna filmestetik med ”tableaux vivants” sägs knappt ett ord om. Fred Scotts film blir platt och orörlig. Man får hoppas någon annan kan göra ett porträtt av konstnären Andersson som visar hur han arbetar.

När jag hade givit upp hoppet om dokumentärfilm och sökte en italiensk spelfilm hamnade jag via Netflix i dokumentären Vivere, Leva – en suverän dokumentär om hur filmregissören och skådespelaren Vittorio De Sica under andra världskriget gör klart en film om en vallfartsresa – La porta del cielo (på svenska ungefär Himlaporten). Filmen var beställd av Vatikanen (vilket man verkar ha ångrat) och inspelningen övervakades av de tyska ockupanterna eftersom De Sica engagerade så många flyktingar han kunde som statister och tekniker för att skydda dem från nazisterna. Regissören Franco Bernini håller ett rappt tempo.  Istället för berättartexter låter han skådespelaren Marco Paoloini spela De Sica. Berättaren söker upp alla miljöer där den ursprungliga filmen gjordes och ett möte med den tyske befälhavaren i Rom spelas fram med autentiska repliker men nutida kläder. Det är en elegant blandning av fakta och drama. Filmen gjordes 2001 men är fräsch som en sommarmorgon. Och till skillnad från de andra två dokumentärerna kommer filmen sin huvudperson nära.

Fler tips på musik, litteratur och konst på Timms Tips